En fruktansvärd tönt.

18 februari

Dagssoundtrack: Rudy/Sammy

Fick skjuts med tidningen, kallt ändå, åkte hem och sov, skönt. Slöade. Ätit semlor. Avslaget humör. Jag hatar det.

Blä.
Allt är så tråkigt.
Jag känner mig som en fruktansvärd tönt.
Framtiden är mörk.
Men en fruktansvärd tönt är jag ju egentligen konstant, så varför jag känner det så väldigt just nu är en liten gåta.
Jag är onormal.
Förbannat förbannat onormal, ingen kan komma och säga något annat. En efterbliven tyst och blyg tönt. Med bara en kompis, ungefär.
Jag förblir en ensam tönt, det kommer jag aldrig att kunna bryta. Aldrig våga. Jag är så skraj. Så otrygg. Så förbannat helvetes funderande.
Min far var likadan, men han hade kompisar, hela sin himla uppväxt. För det har ju alla.
Varför ska jag vara en av tusen?
För varje person i min ålder jag ser tänker jag "den där är glad, den där är normal, den där är ingen tönt..." och blir förbannat, förbannat avundsjuk.
Jag vill bara vara normal! Det finns ingen att identifiera sig med, jag menar, är man hästtjej, då har man ju åtminstone kompisar i stallet. Visst, visst, visst! Liksom, alla har väl nåt område där dom har NÅGON. Inte jag. Lyckas aldrig komma in mig ordentligt nånstans, är väl för feg, och känner mig alltid så enormt bortvald.
För en månad sen, då var jag jätteglad. Fattar det inte. Hur som helst hade jag inte ett skit till anledning, för jag var lika fullt en tönt då också, måste ha glömt bort det för några dagar bara.