en sån där vanlig lugn kille

3 Februari

Dagssoundtrack:Closure/the Bear Quartet

Vaknar, ser White water och käkar godiset som blev kvar. Går tillbaks med filmen. Äter jättemycket. Jag och Maria åker hem till henne sen. Ser på TV. Hos Mamma lite.

Och så hinner veckan lägga sig, och man utvärderar den i sitt sinne, omedvetet. Och finner Anders Wallin där. En liten go grabb som inte ser mycket ut för världen, samhällare som jag, en sån där vanlig lugn kille som inte märks så värst, en sån där som säkert är min typ.

Det är Paul som märks. Paul syns, Paul har utstrålning, Paul är så hypercharmig, så oerhört söt att jag bara flyger iväg av att tänka på honom. Så gullig, så oemotståndlig, så oåtkomlig, jag darrar av tanken på hans utseende, ja! men...
Kanske är det bara önsketänkande när jag tror att jag sakta börjat märka Anders mer och mer. Hans snälla, lite osäkra ögon. Faller jag? Gör jag det? Det enda jag vet är att tanken på Paul tar kål på honom. Paul är så himla stark för mig. Han är så klar, så tydlig, han har så lätt att sudda ut varenda en runt omkring honom. När han finns, finns inga andra. Han är bara ofattbart söt.
Men i skuggan av Paul kan jag liksom kolla in andra. Fruktansvärt ointressanta killar egentligen, men...
Han är söt på nåt vis, Anders. Har väl tyckt så sen skolstarten i höstas, men han är ju inte precis en sån som märks. Nånting med hans ögon. Men på nåt vis känns det lite som att kolla in sin lillebror, han ser så himla snäll och "ofarlig" ut. Det jag har sett av honom verkar han vara snäll också, sjysst, gör inget väsen av sig. Jag ser honom ju nästan varje rast, eftersom han har sitt skåp tre meter från mitt. Men när jag kommer att tänka på Paul - CHAPP. Den där killen bara bleknar.