han förvandlas till en dammtuss

4 februari

Dagssoundtrack:In the mouth a desert/Pavement

Tidningen först, sen händer inte så mycket, en totalnormal söndag.

Varför måste jag så tvunget analysera allt? Varför måste jag fundera ut svar på allt? Det måste jag i alla fall. Tex går jag och funderar på varför Paul suddar ut alla andra. Som det är nu vill jag glömma honom. Men det går inte. Vad är det då som är så speciellt, som han har ensamrätt på? Jag vet inte. Han är Paul Moberg bara och det räcker visst.
Anders är det nåt speciellt med, men ställ upp honom bredvid Paul och han förvandlas till en dammtuss.

Paul är oåtkomlig. Han är musikestet. Han är spännande. Han syns. En himla intressant kille. Kanske lite samma musiksmak som mig också. Han är drömkillen, det är bara att konstatera, och drömkillar ska man sluta drömma om. Jag måste lägga av, inse fakta, han är inte min typ. Det är däremot Anders. Jag tror jag skulle gilla att vara kär i honom. Men nu är det inte så enkelt, att man blir kär när man vill. Jovisst, man kan säkert påverka på nåt vis, kanske blir man kär i den man vill vara kär i, men man kan ändå inte bestämma vem man vill vara kär i.

Jag kan inte tänka mig att jag skulle kunna känna för Anders som jag känt för Paul. Aldrig i livet. Anders saknar allt som Paul har, vad det nu är. Men jag måste ju förr eller senare kunna tycka att nån annan än Paul är den ende. Fast provar man att läsa det man skrivit om Paul, och sätta in ett annat namn i stället, då blir det bara otrovärt. Det finns bara han. Men jag VET ju att jag kommer att glömma honom. Vet och förundras.