Jag faller för honom, klart jag gör.

24 oktober

Ja ölen gör väl sitt till, men ändå. Jag är mig lik.

Sov gott, sen hade vi föreläsning. Roligt, faktiskt. Vi gjorde ett test, fick se en video med en helful komisk gubbe som sa "fa... spa... sa... ta...". Och så hade de satt in fel film så att bilden visade "pa" när han sa "sa". Då "lät" det precis som "spa". Rätt coolt.

Jag var på ÖB, jag är ÖB-beroende. Sen åt jag nåt falafelliknande, och stack på "kamratgruppen". Vi stod och skulle bestämma bio i en halvtimme men kom inte överens. Fikade på svindyrt café och drog vidare till 2 för 1-pub till tio, sen blev det Studs. Så det blev några öl. Stämningen var helskön, alla pratade med alla, nästan. Och det var kul.

Men nu till saken, ny kille, Morgan, läser musikvetenskap, sjysst, söt, lite tystlåten, ingen cooling, 22 år, dålig på att köra bil, ovillig att dansa. Jag faller för honom. Klart jag gör. Och jag vet inte om det är bra eller inte. Om jag skulle ha självförtroende nog att tro att han skulle kunna bli intresserad av mig vet jag ju ändå inte vad jag ska göra. Jag tror inte han är en sån som skulle ta ett första steg heller. Klart jag borde satsa. Usch, jag ligger här nu och vet, inser mer och mer att jag är såld och inte längre har en tanke på att skippa nästa träff pga nalkande tenta.

Han tycker inte att jag är tråkig, det kände jag. Men han kan ju tycka att jag är ful. Jag kände i alla fall inget sånt där "ingen chans" som man ju ofta känner med killar.

Eller är det bara jag som alltid, febrilt, söker tänkbara objekt? Säkert är det så. Men ändå. Det är i alla fall inte bara de få droppar kvarvarande öl som bultar i mig. Men lägg av med det där "snälla snälla snälla, den här gången då?". Man kan inte ha en sån inställning. Jag tror inte nånting inträffar ifall man drömmer ihop det tusen åt i förväg, det måste ske plötsligt. Fast det är ju det som det inte gör heller. Kanske tänker jag lite klarare imorgon.