Min pojkvänspanik

17 oktober

Pluggade i c:a en kvart. Det tog ungefär tre timmar. ¨

Sen for jag och Ulrika på utflykt till Brännö. Det var rätt kul att stämpla spårvagnskortet på färjan. En cool dampkille var där. Så utforskade vi Brännö, som såg mysigt ut. Lite kallt och dött dock. Inga caféer öppna, men ett mini-Ica där vi köpte en stor pistagekrans att käka upp.

Åkte in till stan sen igen och gick på kamratgruppsträffen. Där var runt 15 pers och hur mycket mackfika som helst. De andra verkade inte speciellt efterblivna, fast kanske inte så roliga och spännande heller. Mest vanliga, helt okej, trevliga. Vi ska bowla nästa tisdag. Vi intervjuade varann lite och så. Killarna var fula och verkade torra, typ "jag tycker om att chatta mycket", men vem hade väntat sig nåt annat? Finns det inte nån lite ocool snäll popkille jag kan träffa på? Så fruktansvärt gärna jag skulle vilja vara lite kär, är inte det en mänsklig rättighet egentligen? Jag har ju så förbannat mycket att ta igen, jag får bara panik av att tänka på hur jag tänkte "jomen, när jag börjar gymnasiet, då..." och sen "bara jag kommer ifrån den här stan så..." och "nu ska jag ju på folkhögskola i alla fall" och nu senast: "studentkorridor med hög killprocent...".

Men vad är det för folk här då? De utanför trappuppgången träffar man inte, och knappt de i heller. Anders skulle jag kanske kunna tänka mig hångla med, fast han är inte min typ personmässigt. Rafael verkar lite torr, eller så är han bara lite tystlåten som jag. Men inte min typ. En tekniker kan nog inte vara min typ tror jag, de går bort allihop. Anu kan jag inte spänna av med, och han är inte snygg heller.

Hur träffar man killar? Hur träffar mitt folk killar? Mina kompisar har (kanske) gjort det genom att 1.vara säkrare och avspändare i killumgänge än mig, 2.Vara roliga lättsamma personer från första stund, 3.Ha flyt. Det funkar inte för mig. Jag kanske ser lesbisk ut också. Men jag kan ju inte sminka mig eller oslacka håret med min pojkvänspanik som enda skäl. Nånstans måste väl nån finnas som gillar nån sån som mig? Nu blir jag så melankolisk att jag bara känner för att lyssna på the Smiths och titta in i en vägg.