Telefonkedjan hade spruckit

31 oktober

Pluggade med Jenny och Nour, satt och kände mig skitsmart hela dagen! Det var en skön känsla att inse att jag är rätt bra på att fatta saker, formulera mig, och har stenkoll på saker som t.ex. grav/akut accent. Jag hör det direkt, medan vissa andra inte alls fattar skillnaden. Vi hade kul och skrattade mycket som vanligt.

Sen så gjorde jag halväcklig rödbetssallad och tog med till Bella. Kände mig lite illa till mods på nåt vis, innan vi sågs i Brunnsparken. Det kändes som att här har jag gått och tänkt så mycket och det skulle ändå bara bli tråkigt. Det blev det också, fast på ett annat sätt. Telefonkedjan hade spruckit, så Morgan kom inte. Vi blev bara sju totalt, men det var ju trevligt ändå, åt mycket, och gott. Dock var det som om luften gått ur mig lite, jag blev en aning nere faktiskt.

Nu blev det ju lite dumt antal. Sju innebär att tre-fyra pratar och tre-fyra är ganska tysta och lyssnar. Det är bättre med fler, då är det mer tillåtet att dela in sig i smågrupper och parsamtal, var nog delvis därför det blev lite tristare idag. Eller så var det bara jag som var trött och avslagen. Nu lär jag inte se Morgan på minst ett par veckor, så jag orkar nog inte fundera nåt mer. Tids nog lär jag väl känna killen och kan se om det kan vara nåt.

Synd att brorsans kompisar är så coola att jag bara blir underlägsen, annars finns det ju en hord fina bra pojkar jag skulle kunna lära känna, t.ex. på deras inflyttningsfest. Men det är inte såna killar jag ska rikta in mig på, det funkar inte, jag blir bara stel. Jag behöver nåt slags överläge för att spänna av. Så är det ju även i kompisumgänge på sätt och vis, åtminstone i grupp. En sån som Pelle, skulle han nånsin kunna intressera sig för mig som utstrålar dåligt självförtroende och stelhet när han pratar med mig? Jag står ju bara och känner mig som att han är trevlig för att vara snäll då. Men känslan är där, inrotad, coola killar är inget för mig.

När jag tänker att jag känner på mig att det snart kommer att hända nåt till sist i mitt Morrisey-kärleksliv så knuffas känslan tillbaka av vetskapen av att jag ju alltid har tänkt så även förut, så varför skulle nåt hända nu? Suck nu blir jag deppig igen.