Som man kan tänka på

25 oktober

Klarare? Nja, snarare osäkrare, i natt var jag väl så klar man kan bli. Det finns ju några alternativ till frågan varför jag reagerar som jag gör. 1. Jag vill absolut ha en pojkvän. 2. Jag älskar känslan av att tro mig vara förälskad eller 3. Jag kanske verkligen tycker att Morgan verkar vara mer än bara en okej kille. Som sagt, jag vet inte. Men det gör väl inget. Tids nog så märks det.

Vaknade efter att ha sovit lite dåligt, ölkänning och nerver. Carin ringde och snackade om den där som skulle flytta in. Är han en psykopat? Anders flyttade. Jag stack på skolan, där jag suttit hela dagen och pluggat fonologi med Nour och Jenny. Tjoho, jag lyckades lirka mig ur den fällan att jag inte visste vad Nour hette fast jag pratat med henne massa, på så vis att jag tog hennes telefonnummer fast jag visste att jag hade en lista med namn och nummer hemma. Jag är ju pinsam. Det har gått hyfsat i alla fall, men tråkigt. Och blöt om fötterna hela dagen.

Nu ligger jag på min säng och har ont i benen (utan att ha använt dom vad jag kan minnas) och tänker, för det är så kul när nåt i alla fall händer som man kan tänka på. Ja, det är nog alternativ 2 som gäller. Varför skulle jag gå och bli kär i killar hela tiden om jag inte gillade det? Why I wonder is my heart full of holes... I´m begging... I´m Always in love... som Tweedy sjunger. Det är nog satsning som gäller i alla fall, försöka hålla sig i närheten, söka kontakt, fånga blicken extra ofta och se vad som händer. Jag lär väl märka om han ignorerar det eller tar åt sig, sånt märker man väl?

Vad är det som gör att jag denna gång verkligen tänker att det skulle kunna bli nåt? Vad är det som känns annorlunda? Misstar jag mig bara? Eller var det nåt med hans sätt att skratta åt saker jag sa?

Ytterligare ett projekt, vid sidan om godis-stop-kampanjen och busskorträknandet blir att upptäcka vad detta egentligen är. Roligt.