GRÖNLANDSRESAN

GRÖNLANDSDAGBOK 

Torsdag
Så.. Efter taxfreesmugglande var vi på planet. Satt med nån isländsk snubbe, pratade om Grönland och så. Sen landade vi. Coolt! Jag travade iväg med Marlene och Frank före alla andra. De var ju rätt trevliga. Vi genade över nåt dumt berg. Trögt att gå genom snön. Men sen kom vi fram, gick in och hängde i väntan på de andra. Det är ett gäng kvar här ett par dagar till pga att det var storm så de kom inte med planet. Kändes lite småjobbigt eftersom de var så mycket "gäng". Men de flyttade i alla fall sen.
Vi hängde i sovrummet länge, snackade med lite olika, sen handlade vi (sjysst affär faktiskt), hängde ännu mer, åt mat. Hängde nere i köket. En konstig typ kom och dröjde sig kvar. Gunnar sa "He´s ok, I know this guy. He has killed his uncle".
Blev lite uppdelning, är ett gäng som "hänger" i lilla rummet, sen är det spanska tjejerna... Men allmänt känns det som ett sjysst och bra gäng tror jag. Typen gick. Vi lade oss.

First impressions:
Marlene: Tysk tjej, hon är nog helt okej, fast jag tror inte hon är nån jag kommer att hänga med, är framåt, men har nåt utestängande över sig, väljer favoriter. ¨
Pete: Sjysst britt, jag har lite svårt med hans accent bara, men han är nog trevlig.
Frank: Väldigt SNÄLL kille, eller så är det hans ljusa röst som ger det intrycket. Men jag har inte nåt utmärkande grepp om vem han är.
Dennis: Rolig. Är från tyskland, men kan snacka dalmål. Han känner jag spontant att jag gillar.
Ashley: Har jag ju träffat förut och hon är nog helt okej.
Ellen:  Väldigt söt tjej, tysk, men pratar lite svenska också, hon kan nog vara bra, vi har dock bara pratat lite än.
Luis: Lugn, trevlig kille som jag gillar. Gör inget väsen av sig, det är nog delvis därför.
Juana: Trevlig, men rätt anonym än
Vieiria: Trevlig, men rätt anonym än, vegetarian.
Alice: Trevlig, känns lite "äldre", rätt anonym än.
Friedrich: Mm, han kändes rätt sympatisk från start, vi flinade i samförstånd en del över Krista t.ex. Men sen vet jag inte om han ändå är rätt arrogant kanske. Men han är snygg.

Fredag
Igår kväll, eller typ halvett, kom den där snubben tillbaka. Vaknade av Friedrich som skrek "Jesus fucking christ, I give you two seconds to leave this house, ONE" Han förstod, sa "good" och gick, och nån mumlade "what is good?". Sov rätt dåligt.
På dagen gick vi på promenad till hotellet., och hängde en massa. Sen på kvällen blev det lite fest. Satt uppe i sovrummet och bjöd varann på diverse spritsorter. Whiskeyn tog bra kål på förkylningskänningarna. Men den var ju rätt dum också. Minns att jag tänkte att jag skulle lämna min plånbok hemma så den inte blev stulen och för att jag inte skulle köpa nåt mer att dricka. Men efter att vi varit på den där lokalen i 5 min hade jag nog glömt det, gjorde värsta grejen av min förlorade plånbok, och folk bjöd stackars mig på mer alkohol där... Så...

Lördag
Vaknade i morse med den där jobbiga känslan "Hur slutade igår... Inte NU IGEN!" Och sen förklarade Krista att jag varit riktigt full och ramlat nedför trappen. SUCK. Jag måste tänka över mina alkoholvanor mer ordentligt, hålla mig längre under gränsen. Men hur många gånger har jag inte sagt så. Dock var bakfyllan efter omständigheterna hyperlindrig.
Det började ryka gas ur pannan, tur att vi var vakna, annars hade vi dött. Vi fick gå ut tills den var fixad. Sen gick jag och Krista och spanjorerna till hotellet och hängde, och tillbaka i den rent grymma vinden. Men det kändes bra.
Hängde mest resten av kvällen, sen fick jag plötsligt DÖDLIGT ont i foten. Skumt. Alla engagerade sig med förslag på vad jag skulle göra innan jag dog och så. Men Ashley var lite mer seriös. Efter lindning och tablett blev det så småningom bättre. Sen spelade jag kort med Friedrich och spanskarna. Frustrerande trögt... Sen lite drinking games som var roligare, men jag höll mig för nykter för att uppskatta det riktigt, bra det. Slutade med att Luis kräktes så det lät som björnvrål utanför huset. Jag mår bra, mycket bättre än vissa andra. Känns fint.
Jag gillar grönland. Motsvarar förväntningarna. Men inte gruppen, vi har rätt så noll gruppkänsla, det pratas mest tyska och spanska, och finns inte så mycket "släppa in"- känsla verkar det som. Alla är trevliga, finns ingen som jag inte tål. Ändå funkar det inte riktigt. Jag gillar Ellen, hon känns mer som den "lugna" typen, men hon är ju med i tyska gänget som inte släpper in riktigt. Alice är mest sjysst och hänsynsfull av de spanska tjejerna, bra tjej. Friedrich är trevlig, men har vissa sidor jag inte tål, väldigt i centrum-krävande.

Söndag
Usch, jag mår inte bra. Känner mig sunkig, trött, uttråkad, besviken. Känner inte att jag passar in nånstans här, att någon har intresse av mig som person. Kan inte spänna av. Det som jag trodde kunde bara bli bättre blir väl snarare sämre. Och detta som skulle bli en vändpunkt, som det blev för Rauni, yeah sure. Antar att jag får rikta in mig på att plugga i stället, resten av terminen, och lägga det sociala åt sidan... Suck.
Det var rätt lustigt i natt. Hörde tydligt Alices och Friedrichs viskningar när de lade sig i samma säng.
"But i can´t take my clothes off, you have to give me some time"
"But it´s much easier to sleep if you take your bra off, you can trust me, we´re not gonna do anything because we´re both drunk"
Så, senare på natten vaknade jag igen.
"We are making love now"
"Yeah, do you want us to stop"
"Maybe..."
Men så diverse flåsningar och rytmiska dunkningar och "did you come" i ett par omgångar. Alltså, hur KAN de bara, i ett rum med tio pers? Sen vet jag inte vad jag tyckte om det jag hörde heller, lät som att Alice var väldigt tveksam egentligen och Friedrich bara körde på. Men whatever. Så var Thomas lite också första gångerna. Men det är surt att det ska behöva vara så.
Ligger här uppe på rummet nu. Folk ligger och sover. Har varit barninvasion här. De var goa och söta, kidsen, enormt oblyga och fysiska.
Nu har mesta folket stuckit ut nånstans. Aldrig nån kommunikation, aldrig nåt "Ska du hänga på ut på en promenad" utan vill man göra nåt får man tvinga sig på folk. Nu vill jag inte ens gå ut, har för ont i foten. Men ändå. Sen börjar det komma andra jobbiga tankar här, på vad Thomas betyder, eller inte betyder. Jag saknar honom inte så överdrivet, jag tänker inte på honom så mycket. Jag klarar mig fint utan honom. Ska det vara så? Skulle jag lika gärna kunna göra slut ifall jag inte vore så bekväm av mig? Känns som att jag är helt säker på att det kommer att krascha mellan oss. Ska jag ha honom som en bekväm hund att leka med så länge då? Men jag tror att saker kommer att klarna när vi ses, och att det är rätt dumt att spekulera innan. Men jag är lite rädda för att det ska bli just avslaget och konstigt och kännas annorlunda. Han drömmer också mardrömmar om det har han sagt. Men vi lär ju inte göra slut för det utan lägger väl saker på is kanske. Vad negativ jag låter, Klart jag längtar efter Thomas ändå. Men är det kärlek eller bara kelsjukhet och bekvämlighet, behov av att uppskattas? Men jag skulle aldrig kunna träffa Thomas mer om det tog slut, inte klara att inte få röra vid honom. Kanske är det nån slags kärlek i alla fall.
Nu är det kväll här. Har mest hängt idag. Duschat borta i byhuset, det var hemskt trevligt. Senare var vi på trumdans hos nån tant,. Det var rätt kul att se, söta ungar också. Roligast var när hon låtsades bli förbannad på några av killarna.
Jag och Krista hängde med andra gruppen till fritidsgården. Tråkigt. Spelade bara lite coronne med bl.a. han den där snygga jag inte ens vet vad han heter. Sen är vi hemma, och det känns helt segt. Som vanligt. Blir väl en läskväll nu med. Tror jag skulle kunna bli kompis med Ellen men hon är ju inte jättepratsam, jag borde nog försla anstränga mig lite. Så tror jag att Luis också kanske känner sig lite utanför, eftersom spansktjejerna är väldigt tighta. Hade rätt kul diskussion med Friedrich idag i alla fall, men jag kan bara gilla honom ibland, även om han har intressanta filosofier.

måndag

Idag kändes det lite bättre. Jag och Krista gick ut i solen och travade över lite berg. Sen var det hundsläde, vilket var häftigt och vackert, vi for till en glaciär. Men det var dock SVINKALLT, och på tillbakavägen inget nöje precis. Allas fötter tog lång tid att tina upp sen. Men kvällen blev lugn - till en början. Jag och Krista delade en vinare, sen började grejer hända. Hon började lägga sig i "saker" alldeles för mycket, och fick Friedrich dödsförbannad, och sen började hon babbla om att hon har svårt att klara av Franks bisexuella läggning. Alla var upprörda, och mitt i detta kaos kom ett par stycken från andra gruppen (de som är kvar sen förra veckan)  och sa "Har ni nån sprit, vi måste ha mer, vi klarar inte det här längre!" och så småningom kom en stackars sjuk tjej och bad att få sova hos oss för att det var så stökigt och alla var fulla där i deras hus. Sen pratades det inte om annat än hur jobbig alla tycker att Krista är (hon hade gått och lagt sig) och sjukt nog var där plötsligt en stark gruppkänsla. Men den kan jag inte riktigt tycka om.
Jag vet inte riktigt hur jag ska känna nu. Klart jag har en lojalitet mot henne, även om den kanske känns större än den borde. Vissa av deras kommentarer gillade jag inte alls. Samtidigt känner jag att jag kanske tar för mycket, jag kanske borde göra något, säga ifrån i stället för att bara acceptera vissa sidor hos henne. Men just nu blir det knivigt. Den där traditionella grejen "okej... de buntar inte ihop mig med henne, så nu får jag se till att hålla distansen också så att jag kan ha en chans att accepteras i gruppen". Jag vet inte hur accepterad jag är. Ingen stör sig på mig. "A very quiet person"- utlåtandet från Friedrich. Men jag är nog inte tystare än Ellen och Louis. Och de accepteras. Så det gör nog jag med. Har bara ingen naturlig placering nånstans, och inget naturligt insläppande finns.

Tisdag
Och så igen denna känsla av "jobbig fest där man går på toa för att ha nåt att göra". Det går ju inte att leva så här. Varför skulle det bli så här fel? När jag hade väntat mig en härlig social vecka, en massa kul grejer och gemenskap, promenader med nya roliga människor, skönt häng och whiskeykvällar... och så blir det så här, ett enda jobbigt utanförsskap.
Antagligen beror det inte bara på mig, ibland dyker det ju upp konstellationer som funkar bättre, när typ rätt (fel) personer är nån annanstans och så. Men jag kan inte spänna av. Tänk om jag varit här med... feministgänget. Eller skrivarklassen. Eller wiengänget. Ja, även gamla gymnasieklassen hade varit bra mycket skönare. Jag ramlar bakåt i självförtroende flera år nu, och det känns verkligen inte bra. Men det kan ju mycket väl vara inbillning som ställer till det också. Folk kan gilla mig mer än jag tror - eller? Är det inte så det oftast brukar vara i alla fall?
Jag skulle behöva en Thomas här nu som sa att jag var bra. Eller så inte. För det biter ju inte på mig när han säger det. Respekterar jag honom för lite? Och varför tänker jag så mycket på honom och alltid i negativa termer? Kanske är det för att jag mår dåligt nu. Känner bara för att lägga mig och sova, försöka tänka på folk som tycker om mig.

Onsdag
Okej, upphällning. Känns bra att åka härifrån. Varit en okej dag, vi åkte skotersläp till ett berg med härlig utsikt, och värsta backen att åka däck nedför. Kul! Sen ikväll ägnade jag en stund åt Bear Quartet-meditation, och sen käk, och lite trevligt snack med Dennis. Hm, ska bli skönt att komma hem, och det har inte varit misslyckat att åka till Grönland, det är bara lite trist att det egentligen hade alla förutsättningar att vara skitkul... men jag kan inte skylla på folk här, det är jag som har svårt att passa in också. Och när jag inser det känns det jobbigt. Jag VILL vara speciell, men jag vill inte vara så speciell att jag inte fungerar.
Sen handlar det ju om snedvärderingar förstås. Om jag tycker att en människa är hemskt jobbig, men som alla andra verkar gilla, så är det ändå en "lyckad människa" i mina ögon. Som att jag ger mina värderingar noll betydelse. Människan är jobbig och dryg, och jag ska vara glad att jag inte är henne,inte less. Jag vill vara jag, med alla kvalitéer som finns, som bara vissa lyckas se. Jag måste tåla mina minusgrejer, priset jag betalar för de bra grejerna. Jag blir bara förbannat blind i såna här sammanhang när jag känner mig så onödig, obehövd, anonym, tråkig, tyst. Och jag vet att det tar tid att reparera nu, att jag har sjunkit i självkänsla och kommer att behöva övertygelse.
Men är de här människorna förlorare nån annanstans kanske? På platser jag aldrig tänkt på att jag har naturligt lätt för mig? Är det så att man bara ser alla losersituationer? Och jämför sig med andra bara där?
Hur många här tar lektioner hållna på isländska? Det är en sak som inte många skulle våga sig på. Hur många av kompisar hemma skulle dragit till Island själva bara sådär? Jag gör allting SJÄLV. Jag klarar grejer många inte skulle drömma om. Jag går kurser nu jag verkligen brinner för. Jag måste se det bra, inte bara det dåliga. Jag är inte så kass. Men det kanske är naturligt att känna sig kass efter två månader utan ordentligt bollplank, uppskattande givande samtal, interaktion med bra intressanta människor som gillar mig.