Om det verkligen visar sig att jag är med barn

1 april

Sist jag mådde lite dåligt, efter den där kassa presentationen, tänkte jag "okej, det är som värst nu, kommer bara att kännas bättre och bättre", och det fick mig att må trevligare. Nu kan jag inte säga samma sak. Mår jag dåligt nu kommer jag att må tusen gånger sämre så småningom om det verkligen visar sig att jag är med barn. Så enda trösten är att när jag nu mår skit så här i förväg tar jag säkert ut lite av den framtida skiten i alla fall, och underlättar kanske för den pärsen. För nån mening med det måste det ju vara. Tänk om jag kunde få vakna med fläckar i trosorna imorgon, skulle vara så efterlängat, underbart.

Men jag försöker allt jag kan att tänka ut positiva saker med det jag fruktar. Jag skulle veta att jag var riktigt fertil. Jag skulle ha lärt mig något och inte göra om det. Jag skulle säkert i nån mån bli stark eller så, av att klara av det själv här på Island. Och brorsan har klantat sig före mig.

Det skulle alltid gå på nåt vis. Men jag vill helst bara slippa, jag har lärt mig nog redan nu.