Kom på att jag lovat betala allt

13 februari

Går rätt bra med pluggandet ändå. Fast lektionerna idag var helt hemska, SÅ okoncentrerad och less, längtade bara efter att gå därifrån.

Är lite less nu när jag kom på att jag lovat betala allt för oss båda när Thomas kommer. Lovade ju det då när vi hade vår första kris, för att visa att när han nu betalade dyrt för att hälsa på mig kunde jag också offra något. Fast nu känner jag att varför ska jag, med mina skyhöga studieskulder betala maten åt den bortskämda snorungen som bor hemma och köper allt käk med sin pappas kreditkort och har en massa pengar sparat på banken? Blir helt förbannad varje gång jag tänker på hur orättvist det är, men det är ju inte hans fel, ändå är det han jag blir sur på.

Ibland kan jag nästan tänka att det är där problemet ligger, att jag har nåt slags revanschsug gentemot honom för hans bättre ekonomiska och genusmässiga förutsättningar, och att detta gör att jag VILL ha ner honom i underläge, såra, prioritera bort honom. För att det är det enda jag kan göra... när det egentligen är helt andra orättvisenivåer som frustrerar mig. Som ett misshandlat barn som i frustration slår sin lillasyster. För att det går. Det är sjukt. Jag tror inte det är så. Men att det finns en liten liten sanning i det. Åtminstone i tanken är jag väldigt tillfredsställd av att veta att jag med bara några ord kan få en människa knäckt, det är så mycket makt i det.

Jag vill inte knäcka honom såklart. Usch. Men just att veta att jag KAN, nåt är det som känns bra med det. Min mörka sida.

Men... Känner jag mindre nu? Borde jag längta mer? Kommer jag att bli less på honom efter två dagar eftersom jag inte är riktigt kär längre? Jag vet så dåligt hur jag känner.