Där satt vi och spelade i princip ingenting

19 september

Hur jag är. Vad ska det vara bra för? Ändå vill jag ju känna så här också, det är ju nåt härligt med det, men konsekvenserna blir nog sämre än om jag kunnat hålla känslorna i styr, hur det än blir.

Först tänkte jag banga helt, förkyld och less, men åkte ändå. Vi spelade ett tag och det kändes väl lite sådär, rätt okej, men lite spänt som förra gången. Så skulle Rickard gå upp till sig, och jag och Anders blev kvar. Där satt vi och spelade i princip ingenting. Pratade. Anders utopier kändes inte sådär för mycket längre, utan det var vettigt och intressant snack. Rätt länge blev det. Och jag sitter där och bara känner hur speciell människan framför mig är, och hur speciell känsla i mitt nervsystem han inger. Det blir tyst nån gång och våra blickar möts med världens knall, min mage drar ihop sig och jag kan inte se på honom längre.

Blir bjudna på öl och sällskapsspel hos Rickard och hans tjej och ett par kompisar. Trevligt. Stornjuter av att sitta bredvid honom, småprata, skratta med honom. Längesen jag blev så berusad av en folköl. Sen går vi hem i natten, en trevlig promenad med vardagssnack.

Och det känns bra nu, men DET KOMMER ATT BLI NÅT JOBBIGT av det.

Måste jag ljuga för Thomas nu i väntan på att vad jag känner ska gå över? Kommer jag att klara att vara spelkompis med Anders eller kommer det att bli stelt och jobbigt? Varför är jag sån här? Eller det vet jag ju. Jag fullkomligt älskar att va förälskad och har alltid gjort det. Men den här gången är det dumt.