Det som skaver är att han är lite kall

6 mars

MORGON:
En jobbig magkänning, suckar, både påfrestande och välkomnat - popolycka. Börjar tvivla. Det som skaver är att han är lite kall på samma gång som han är så varm, och att jag inte vet om det är konstant eller övergående. Och att påpeka det skulle bli press, och press kan bara leda till en sak.

Det är det att han aldrig kan säga som jag i föregående dagboksinlägg - Vad bra. Som att hans "det kommer gå åt helvete"-spärr som han har i bakhuvudet hindrar det. Eller som att han tror att allt positivt han säger skulle kunna tas för ett löfte.

Som igår när jag sa, medan vi låg och gosade härligt på han säng "Jag tror jag gillar att bo i samma kollektiv som dig" så svarar han "men vi har ju våra rosa glasögon på oss nu". Självklart VET jag det, men måste man gå omkring och vara så medveten? Vi har gjort valet nu att släppa loss det här, är det inte lika bra att släppa helt då, tillåta sig att njuta? Är jag bara naiv? Eller är det att jag inte tar lika hårt på det, har jag en mindre seriös inställning?

Kan det inte få vara bra ett litet tag till?