Vad händer när vi börjar lära känna varann?

17 mars

Nu blir dagboksskrivandet lidande igen, förstås. Har varit en bra men väldigt oföretagsam helg. I fredags lång sovmorgon, och sen blev det utehäng på gården i vårsolen med kollektivhusfolk och pizzasallad. Jag och Karin gick in och fortsatte öla lite med Ahmed. Sen blev det gitarrkväll av det hela. Jag fick lira och det är ju kul men... UÄÄÄ vad jag vill kunna sjunga nu när man har tusen chanser att sjunga ihop med trevliga folk! Blev rätt deppig till slut. Satt och snackade lite och så.

Sen blev det lördag. Fortsatte i seg skön stil. Men blev en långpromenad bortåt Hjällbo, underbart väder. Var ute på kvällen, studiebesök på Nef typ, efter trevligt Kellys och Bazar, och det var väldigt segt i längden att dansa. Är helt enkelt inte dansmänniska fick jag åter inse. Träffade förresten Thomas på Kellys. Stelt, stelt. Men jag tror att jag INTE ska ta upp nån kontakt ändå. Då lär han tycka att jag är dålig, men han slipper få veta om Kristian och bli ledsen för det, så för Thomas är det nog trevligare ändå.

Igår blev en riktig Kristianklistrad dag. Vi gick inte upp förrän tre. Sen åt vi skön frukost, gick på promenad med handling, och mordgåteuppdrag, lagade söndagsbuffet, käkade glass och såg på tv och lade oss.

Idag hade Kristian tänkt dra till skolan, men råkade somna i soffan så han kom in till mig i stället. Snack, gos, sex. Mysigt. Sen har vi hållt på och patetgosat halvt ihjäl oss typ. Sjukt hur kelsjuk man kan vara. Jag tog en bra promenad igen. Sen till sist blev det lite transkribering ikväll.

Det är mycket som är bra. Har känts suveränt med Kristian nu, fast ändå... Klart det finns småsaker som gnager lite. Det är fortfarande på ett sätt en ytlig relation vi har. Vi pratar mycket. Men vi pratar aldrig om nåt jobbigt, försöker oss aldrig på att gå in lite under huden på varann. Vad händer när vi börjar lära känna varann ordentligt? Och när ska vi börja med det?

Sen har jag upptäckt en ny liten jobbig sida hos mig själv, som jag inte alls vill ha där, och väl hoppas att den ska försvinna. Jag är en aning svartsjuk. Inte på nåt sånt där "jag vill ha all uppmärksamhet"-sätt. Så är det inte alls. Utan det är en liten oro. Nåt som gör att jag inte känner mig glad åt tanken på honom åkandes till Spanien och dela hotellrum med en kursare en massa nätter. Till exempel. Men jätteonaturligt är det kanske inte att känna lite så. Men att ikväll ligga med lite småoro över hur länge han är i stan är däremot helt överdrivet.

Jag känner ju hur förälskad han är i mig, hur han kan låta bli mig lika lite som jag kan låta bli honom. Så varför ska det kännas jobbigt? Suck. Eller kanske är det bara saknad.