Jag var frustrerat tyst

25 mars

Har en magont morgon som har lite att göra med att vi snackade en del i natt. Eller rättare sagt, han snackade, och jag var frustrerat tyst, för att nu, när vi till sist kom dit till att börja prata om lite jobbigare saker kunde jag inte få ur mig ett skit av allt det jag ville.

Snackade om sex, hans prestationsångest, och så om detta med barnet, och hans maktlöshetskänsla inför kvinnors risk att bli gravida, och det självklara sätt han helt skitit i ansvaret (även om det fick honom att må väldigt dåligt och ha skuldkänslor). Det kommer tillbaka det jag kände då, när han först berättade, då när jag trodde jag skulle omvärdera honom. Men i stället blev jag ju kär, och sket i att tänka på det där nåt mer, det blev oviktigt. Men det är inte oviktigt.

Hade antagligen varit väldigt bra om jag fått lära känna honom, veta vem han var INNAN jag blev kär, för all objektivitet försvinner ju. Men han var så tvingande charmig. Och han är det än. Om jag kunde se igenom det, skulle jag då tycka att han var för mycket idiot för att vara värd att vara tillsammans med? Jag blir så osäker på honom, på hur jag vill förhålla mig till honom.

Ändå är jag fast, så är det ju. Säkerligen kommer jag att svälja igen, för att inget ska förstöras. Men det kommer ju alltid upp igen i så fall.

Nyss kom Ali som är inneboende hos nån i huset in. Andra gången i mitt liv som det plötsligt kommer in nån på mitt rum på morgonen och vill kyssa mig. Kändes inget vidare. Men hur dum är han? Han är ju kompis med Kristian dessutom. Jag tror i alla fall han kopplat läget nu.

Nu ska jag ut och rida och rensa hjärnan.