Jag kommer inte att gå under i höst

20 april

Är som vanligt halvstressigt att åka hem. Om än trevligt också att träffa familjemedlemmarna. Hade en del bra snack med pappa om relationer, beroenderädsla och så.

Kom väl fram till att med min inställning är det nog bara så att jag inte är redo för nån så seriös relation att jag vill göra avkall på framtidsplaner. Och det kommer jag kanske att bli redo för sen, det är en förutsättning. Nu får jag bara ta att det blir som det blir, d.v.s. nog temporärt.

Och jag tar det ju så. Rationellt tänker jag. Och jag vet att jag kommer inte att gå under i höst, det kommer bara att kännas så. Men så kallt som jag ibland verkar tänka kan det nog låta som att jag inte är kär. Men jag har honom STÄNDIGT i huvet, längtar, drömmer, tänker tillbaka med njutning, tänker några dagar framåt med njutning, kåtar upp mig lite titt som tätt, oroar mig ibland för att nåt ska ha förändrats när vi ses.

Jag är kär. Men fortfarande tanken - vore jag så här kär om jag inte visste att det bara är nu jag kan vara det?