Musiken, när jag är kär i den

21 april

Mest kär är jag ändå i musik nu. Känner sådär att får jag bara hålla på med det är allt så bra, jag behöver inget annat. Men det vet jag ju att jag ändå gör... Fast musiken, när jag är kär i den, kan jag hänge mig mer än jag kan när jag är kär i en människa. Bli mer patetisk, beroende, översvallande. Inte alls samma rädsla att lägga ner för mycket själ och tid, ingen känsla att behöva hålla tillbaka.

Musiken får gå före ALLT, även bättre saker som t.ex. typ politiska grejer jag borde engagera mig i eller så. En människa skulle aldrig få gå före på det sättet. Jag skulle aldrig låta Kristian gå före en låt i process. Men är det inte ändå bra att ha det så?

Thomas har fått veta. Men han verkar ta det lugnt. Inte förvånad tydligen. Känns ju skönt nu. Jag blir alltmer nervös över att det ska vara annorlunda med Kristian när vi ses igen. Jag vill drömma om det ögonblicket men kan inte riktigt nu.

Tänk om senaste gången vi kysstes skulle vara den sista? Jag minns den ju inte ens.