Höggradig patetvarning

6 juni

Idag när jag sovit mig hyfsat välmående och klev upp ramlade jag in i Heikki och hans kompisar, och ett värsta flyttlass. Han verkar sjysst i alla fall. Annars har det ju varit möten hela dagen, det sista var rätt skitjobbigt fast det bara handlade om grus och asfalt. Har varit trött.

Suttit och flutit bort ibland i gamla vanliga tankar. De är väl rätt nya just de här tankarna i och för sig, men det är väldigt gammalt tema. I höstas var det inte så här, jag kände annorlunda då. Jag tyckte Håkan var skitsöt och skulle dödat för sex med honom, men det var inte som nu, och det är väl inte konstigt att jag tycker om Håkan mer nu när jag känner honom. Men att jag dessutom är lite kär? Fortfarande oanständiga tankar såklart, men lika mycket längtar jag bara efter att sitta och se på tv ihop med honom, eller känslan när han flinar åt nåt jag säger. Yeah, höggradig patetvarning. Det kändes inte så här i höstas. Men nu är det ju inget jobbigt med det, det är väl därför jag kan med att känna det. Egentligen vore jag nog livrädd, ifall nåt var allvar.

Ännu lite hög på spelningen. Sjukt att vi kommit så långt, och att de älskade oss igår. Men inte blir det några ragg för det...

Snackade lite med Kristian, jag är nog inte less längre nu när jag ställt in mig på att vi inte är så jättekompisar längre. Men det var lite kul att berätta om Håkanhånglandet, jag sa det lite sådär i förbigående, som att hångla med kollektivkamrater är nåt man gör titt som tätt. Fast det stämmer ju nästan i mitt fall. Upptäckte nu att för ett halvår sen skrev jag "det kanske händer om vi båda blir dyngfulla ihop nån gång, men då kommer jag ju ändå inte ihåg det, så skitsamma" i dagboken. Då kändes det alltså inte så oväntat som det sen gjort på sistone.