Frustrationen tagit helt knäppa proportioner

22 juli

Lite lustig känner man sig ändå, när Håkan kommer hem från jobbet, hejar, och frågar "Blir det nån grill imorrn?" och jag minns vad jag tänkte om grill igår kväll. Men just då känns såna tankar ändå rätt avlägsna. Kommer mest på kvällen. Men nu kommer jag nog ändå inte skaffa nån alkohol imorgon så... Oj, vad skrev jag nu, menade jag att jag på allvar trodde att det skulle hända nåt om jag haft alkohol?

Jag är precis som man ska vara när man är arbetslös enligt AMS. Jag har ångest, har tråkigt, och skriver jobbansökan hela dagen, och har inget socialt liv. Idag har sms-fällan inte känts lite frustrerande, men ändå... "Men du måste ju få veta!" säger Kalle. Och så är det väl. Jag hade aldrig trott att det skulle bli en så här stor grej av mitt lilla småraggande på den killen. Men ju svårare det blir, desto mer ansträngningsvärt får man ju för sig att det är, och nu har det ju, med start på den där missade promenaden, skitit sig så pass med alla chanser att frustrationen tagit helt knäppa proportioner. Om jag bara fått träffa honom nån gång till där hos brorsan hade kanske allt varit lugnt, jag kanske hade varit helt ointresserad nu. Nu är det uppblåst.

Och jag går visst inte med på att det är överspelat. Han måste vilja träffa mig, han skulle svarat om han kunnat... Det måste finnas en lösning. Tänk om om om jag skrivit fel nummer. Vad underbart.