Nästa bil skulle ända till Uppsala på livets-ord-möte

27 juli

Igår:

Vaknade halvsex, inte helt pigg, men lite för trött för att må dåligt åt det. Sen fick jag självklart vänta i två timmar på en försoven storebror. Han skämdes i alla fall. Vi drog till Alingsås med pendeln, fick lift med nån kille en liten bit, och nästa bil skulle ända till Uppsala på livets ord-möte. Den ena gubben var rätt tråkig, drog skämt som "Hur kan de ha renskav här, renar har ju inga skor". Den andra gubben var väldigt rolig. Hade varit knarkare och levt busliv, berättade sina historier om bilkörning i Nordstan, MC-olyckor och så. Sen blev han frälst för fyra år sen helt tvärt. Såg ljussken och en röst sa "Nu visar jag dig mitt ansikte", blev omkullslagen "Det där var mitt finger" och sen dess följde han troget bibeln och var drogfri. Kändes lite trist att jag knappt sa ett ljud medan brorsan och han hade livliga men vänliga teologidiskussioner hela färden, men det var ändå intressant.

Sen fick vi en kortlift till, och sen åkte vi med en kille som hade en liten liten kattunge. Jag fick ha den i knät typ hela vägen. Skitsöt. Käkade på hans föräldrars gatukök i Ljusdal. Vi var totalnöjda, jättefin kväll också. Så fick vi åka med en rolig tjej i en glassbil, och fick glass till och med. Men sen var det sent och vi tog bussen resten.

Det är kul att lifta! Jag skulle nog alltid vilja göra det. Synd att man kanske inte bör göra det själv. Blir lite less på lillasysterskänslorna.

Tillbaks till dagens funderingar:
Igår när han ringde måste det ändå varit med inställningen att vi skulle ses? Han skulle väl inte ringt annars. Och han hade kunnat vara mer avmätt än att säga "vore jättekul att ses". Eller är han så artig att han inte pallar annat? Nä, det logiska vore väl att han gått där och funderat lite och är jobbigt osäker på hela grejen, så som man lätt blir. Men sen bestämt sig - "nä, jag får nog ta och träffa henne i alla fall" och ringt... Och nu kanske trots allt går och väntar sig att jag ska höra av mig.

Rent spontant har jag känt nu att det är ju så mycket skönare och lättare att gå och vara lite lektänd på folk man känner, än att vara intresserad på riktigt av folk man inte känner. Det blir så utom kontroll, ansträngande, energikrävande, med allt detta tjafs - kontakt eller inte? Träffas? Vill han verkligen? Hur träffas? Hur är man taktisk? Men det lär väl bli så att jag ringer när jag kommer ner igen. Se hur det känns att snacka . Men jag är bra nervös inför att träffa honom, som om jag hamnat i en underlägesposition, i och med att jag tagit initiativet och han visat sig lugn och oentusiastisk. Som att jag vore råintresserad. Det är ju egentligen inte så, jag är ju skitosäker, jag vill ju bara träffa honom igen, och se lite mer vad han är för nån. Men nu kommer jag ju att hålla mig rätt kall.