Han stirrar allvarligt ner i golvet

6 april

Hm, nu börjar visst lite ångest och depp komma krypande igen, efter en kväll av närmast rusig avspändhet. Jag gjorde det. Det fanns inte minsta skäl till det inte skulle vara läge. Förmiddag, bara jag och han hemma, och han stod och gjorde scones. Jag måste. Laddade, satsade, och det var värre än jag kunnat tänka mig.

"Du...?"  (han hörde inte, jag fick ladda om)
"Men du, vet du..."
"Jag? Vaddå, vad vet jag?"
"Eh, jag vet inte, jag vill prata om en sak, fast jag kanske är dum i huvet som drar upp det, men eh, äsch, jag borde kanske skita i det"
Han stirrar allvarligt ner i golvet och säger ett kort "jaja".
"Eller också inte..." säger jag.

 Inget svar, gravallvarlig stämning. Han kollar på sina scones, pratar om dem, pratar om Ztv, pratar om Rocky och allt han kommer på, och det går tusen långa år, och allt känns FRUKTANSVÄRT jobbigt, men det hjälps inte... Jag måste fortsätta. Sätter mig vid tv:n som han stirrar på, jag säger
"Blev jag skitjobbig nu?" Han rycker på axlarna.
"Alltså jag vill inte komma nånstans, bara reda ut läget..." säger jag. Fortfarande isande tystnad från hans sida... och Ztv-gubben som babblar fånigt och som han tittar koncentrerat på som om han inte hör mig. Men jag säger det förlösande:
"Okej, men vill du säga nåt eller ska jag säga hur jag uppfattar läget så får du sägar om jag har rätt eller fel?". Först då vänder han sig lite mot mig med nåt halvt leende och säger
"Okej, säg du".

Och jag säger typ att det känns som att det varit nåt grejs mellan oss som vi båda fått lite bekräftelse av, men att det varit för knäppt att göra nåt av det, därför har man ignorerat, men det har funnits nåt kvar, och det vill jag ha bort, därför jag tänkte det är bra att snacka och avdramatisera.
Han slappnar av, inte livrädd längre. Säger att han känt nåt, men ganska snabbt tänkt att det inte var nåt ändå, och inte velat se det så. Så okej, jag var alltså inte helt ute och cyklade, men verkar ha övertolkat en hel massa skit, det har aldrig varit så mycket som jag nästan varit säker på. Det mår jag förstås dåligt åt. Hur kan jag tänka så fel?

Jag frågar om han tycker att jag raggat nåt på honom, det tycker han inte direkt, nån fyllesak kanske (hm, huvet mot hans axel på spårvagnen kanske? ). Men jag pratar om att jag varit osäker över mina signaler och så... Han säger nåt om att man borde ju snacka om sånt här med en gång för att undvika missförstånd, men det gör man ju aldrig. Och han berättar om hur dåligt samvete han fått en gång när han hade en skitbra tjejkompis som han snackade strul och relationer med, och sen fick ett långt mail från henne där hon skrev att hon varit jättekär i honom hela tiden.
"Men det ska inte bli nåt konstigt för att vi snackar om det här nu" tyckte jag, och han höll helt med. Så snacket slutade extremt mycket avspändare än det började.

Sen var det en extremt konstig känsla av väntan på mina reaktioner, som att ha käkat nåt som inte hunnit verka och inte veta hur giftigt det var. Men det blev jobbigt. Tog en lång vända med hunden, och mådde helkonstigt. Svårast att smälta omdefinitionen av situationen - trodde jag så galet? Alla de gångerna jag varit så säker på att känna nåt, sagt till mig själv "Du är dum i huvet om du inte fattar att han är kär i dig".

Sen kändes det kanske lite bättre, och vände till superbra när han kom hem och var som vanligt, störde mig vid datorn med deklarationsfunderingar, och var vanliga hängkalle i köket. Kändes så skönt. Inget undvikande, inga knäppheter. Han vill ju bara fortsätta som vanligt, han gillar ju mig, han tycker inte det där är jobbigt. Jag förlorar honom inte. Såklart. Så jag var skitglad när jag drog in till stan, så skönt fri och avslappnad. Drog hela grejen på bandfikat. De tyckte jag haft det jobbigt och varit modig. Julie öppnade också upp nu, om Edmund. Väldigt trevligt och roligt fika.

Men sen börjar det alltså bli kväll, och obehag igen. Lite orolig - kommer jag fortfarande kräva bekräftelse från honom hela tiden för att det ska kännas bra? Hur besviken är jag egentligen? Tänk om det ändå blir konstigt? Hur snabbt kommer jag att sluta vara kär? Men jag vet ju att det är bra det här. Och jag vet ju att han gillar mig väldigt mycket. Måste han ju göra när han nu vill hänga så mycket med mig utan att vara kär i mig. Så han kanske gillar mig mer än jag gillar honom då? Jag har ju alltid tänkt att jag skulle vara less på honom om jag inte varit kär i homom. Han rengillar mig utan förälskelseblindhet. Jag måste vara skitbra alltså.