Tanken på att han skulle sitta och mysa med nån

26 april

Nu blev visst dagen rätt bra ändå. På Rymdtorget med kalle och Jane, till Svingeln, klev av vagnen i Hjällbo och gick hem i vitsippsskogen, städ, och soppa och tv... Och jag skulle sluta skriva om Kalle nu, fast jag fick ett litet panikryck helt plötsligt som jag väl måste skriva nåt lugnande om.

Kom på när vi satt där i soffan hur outhärdlig tanken var på att han skulle sitta och mysa med nån. Att han skulle vara kär i nån, längta ihjäl sig, att jag skulle behöva vara oberörd i samma rum som ett nyförälskat skitgulligt par där han är en av dem... Och alla skulle säga "Visst är det kul? Visst passar de bra ihop?" och jag skulle försöka le och instämma och vilja dö.

Jag ÄR nöjd, helt nöjd med läget nu, och jag vet att han inte försvinner, men är det ändå så här illa, känner jag så här mycket? Kanske bör jag tänka på, att OM jag skulle behöva genomlida det där, så är det just genom jag ska, och tänk vilken lättnad sen, då behöver jag inte vara rädd för nåt längre. På samma sätt som jag är lättad nu över att ha bortsopat rädslan över att han inte skulle känna som mig... (trots att den infriades).

Då när han dejtade Charlotta var det inte kul, men jag kunde bita ihop och ta det. Det är inte som att jag känner mycket mer för honom nu än jag gjorde då. Borde väl vara tvärtom. Men det är det nog inte. Hur som helst, jag KAN ta det om det kommer och förmodligen blir jag lugnare och lugnare med tanken på det.