4 februari
Såg en film, kollektivmöte, ladd inför Pers fest. Vi gjorde en gemensam skiva till honom. Efter käk spelade han massor av sina grymma låtar. En del dans, jag tog en time-out när jag spydde på musiken, och tog mig inte ner mer sen.
Alex var sjuk ikväll. Jag skulle titta till honom men det råkade bli för sent. Nån pratade ikväll om relationer och vad sorgligt det är när nån tidigare självständig plötsligt bara måste vara med en annan. Nån annan sa att "ofta tänker man väl i såna lägen att den här personen ger ju mig allt, och märker först när det är för sent att det inte är så.".
Hm. Är det inte egentligen jävligt bra att ha en kärleksrelation med nån som ger en precis det som inte ens kompisar kan ge en... men som inte ger en allt? Som får en att känna att man gärna fortsätter livet ungefär som vanligt, för han ersätter just luckan, och inte så mycket mer? Men det är ändå enormt betydelsefullt, precis den närhet jag behöver. Varm, mjuk, nära. Och att kunna ramla in i en famn, bara snacka i flera timmar... Det är grymt. Han är grym. Han är inte på något vis "vem som helst", han är Alex, och jag behöver just honom. Men jag behöver andra med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar