Hopp är svårare än så att döda

11 februari

Dagssoundtrack: Harnessed in slums / Archers of loaf

Normala språkämnen. Sen var det god mat faktiskt, fiskpinnarna gick att äta. Hemsk historiatimme, SEGT! Psykologin var småkul som vanligt. Väntade på Åsa, snackade lite med John, spelade på musikgården, det gick bra efter fixning av baskaggepedalen. Strips på grillen, jag flamsig som vanligt. Slöig kväll hemma.

Tjoho vad det svänger. Första repet med hela bandet, och det ser ganska ljust ut faktiskt. Nog för att de hade lite kul åt mina konstiga improviseringar ibland, men det hade jag också. De andra var ju inte så felfria de heller. Jag tror det blir bra. Det kan jag nu säga på fullt allvar och tro på det. Äntligen kan jag kalla mig trummis, om än en ganska usel sådan.

Känns faktiskt som om jag har lust att bli kär i nån. Men jag tror inte längre att det funkar att jag kan bli dökär i nån kille som ser söt ut. Jag måste nog veta lite vem han är. Ingen på gång. Och när det inte finns nån annan blir det bara att jag tänker på Paul. Men inte så mycket ändå. Jag har lite "Äh, vadå"-inställning. Ändå drömmer jag ju litegrann trots att det är så motsägelsefullt. Vilken idiot kom på den dumma tanken att så snart jag fick Pauls ointresse spikat för mig skulle jag lägga av med att hoppas?
Hopp är svårare än så att döda, det ligger där och krälar i nåt hörn, trots att man inte vill ha det.
Jag verkar vara fastklistrad i Pauldrömmar. Imorrn får man se nörden igen. Och jag ska försöka så gott jag kan att hålla blicken undan från honom.