Verkligen inte väldigt kär

17 februari

Dagssoundtrack:Hotel Arizona / Wilco

I-vals-information. Mänskliga rättigheter-tjafs. Sen har dagen gått åt till att försöka hugga syon (Bea var dödspositiv idag). Retorik, babbling, svårt men kul! Hann med halvfyrabussen. Hamburgare, telefon med Nils, tv-kväll, Grammisgalan. Enda vettighet: Tomas Öberg fick en för text. Jag HATAR barréackord.

Jag är verkligen inte väldigt kär. Men han är som vanligt söt, och finns ju i skallen nånstans litegrann. Drömmer i alla fall inte. Hoppas inte längre nåt. Och jag sörjer inte längre över att han aktivt ser åt ett annat håll när han går förbi mig. Och vad är det egentligen jag ser hos honom? Förutom att våra högerfötter gillar baskaggepedaler, och fingrarna längtar efter gitarrsträngar, har vi ingenting gemensamt. Jag är inte hans typ. Han är inte min typ. Hur många gånger har jag inte försökt intala mig det? Nu tror jag att jag fattat det på riktigt.
Jag är inte naiv nog att tro att jag från och med nu slutat gilla Paul. Jag har känt så här många gånger förr, och vad hände då? Jo några dagar senare var jag kär igen. På grund av en trevlig musikgårdseftermiddag, en skön oväntad ögonkontakt, en vetskap att "nu vet han", ett generat litet leende, eller några små ord han sagt om mig som inte var så farliga som jag trodde...
Vad kommer nu att få mig in i klistret igen? Och vill jag egentligen dit?