Svinkul att spela

4 februari

Dagssoundtrack: Sunken treasure / Wilco

Fortfarande sur på förmiddan. Svenskaprov som nog blir G+ eller nåt. Efter psykologin väntade jag på Åsa, och vi hade "första repet" på musikgården. Jonna var med, men inte Sara. Gick lite trögt, men det var kul ändå, jag grejar att improvisera med trummorna nu. Åt hamburgare, gott, åkte hem och slöade.

Äh, vaddå? vad bryr jag mig om ifall jag är i samma grupp som den tönten eller inte?

Nu var det svinkul att spela och jag är på gott humör, och skiter i Paul. Jag brinner för musiken nu. Och på lördag ska jag på spelning... vad jag längtar.
Jonna tyckte jag var bra på trummor, så jag är godkänd. Och Åsa sa att jag är helt suverän på att improvisera nu. Jag växer. Och växer.
I morse trodde jag inte att ens ett lyckat spelande skulle få mig glad. Men jag hade visst fel. Synd bara att jag vet att så fort Paul flyger in i min skalle igen kommer jag att bli sur för den där grupperingen igen. Men just nu känns det inte faligt alls. Jag hade tänkt sluta drömma för längesen. Dessutom passar vi inte ihop, lättsamma barnsliga han, och djupa tystlåtna jag.
Varför minns jag hur han verkligen såg på mig när vi gick in i klassrummet innan vi skulle sluta igår? Varför minns jag hur jag råkade hamna rakt in i hans ögon då?