Inget objekt

3 februari

Dagssoundtrack: Shady lane / pavement

Vaknade sådär exakt lagom utvilad. Slömorgon, ner på byn en sväng, Maria kom hit, såg När lammen tystnar, och åt mat. Snackade med Åsa, såg Gilbert grape.

Känner just nu som om jag är i ett fruktansvärt behov av att vara lite kär. Magkänningarna, nerverna och de drömmande tankarna finns där, det är bara det att de inte har nåt objekt. I synnerhet inte nu, när det är dött sportlov.
Paul vill jag i alla fall bara glömma. Han är för fin för att mina tankar ska kunna släppa taget riktigt, men det är ju bara hans utseende jag varit kär i. Eller så är det hans stil. Snäll, söt, charmig, rolig... och bra på att spela gitarr. Men det är bara yta det också. Jag har ingenting vettigt att vara kär i. Ändå kan jag inte tänka mig att Paul någonsin skulle kunna bli en neutral person för mig, att jag skulle kunna gilla någon annan mer.
Jag är åtminstone inte kär nu, och det är bra. Jag är inte längre sur över gruppindelningen, och det är ju också bra. Däremot vore det mindre bra ifall anledningen till att jag inte är sur råkar ha ett namn... Tror inte att det är så, men på nåt underligt sätt längtar jag litegrann tills på måndag klockan tjugo över två. Det irriterar mig. Kunde inte den killen vara lite fulare, vara en sån där som bara jag upptäcker? Och varför har jag överhuvudtaget upptäckt honom, den sortens killar brukar ju gallras bort ur mina beräkningar innan jag ens hunnit notera hårfärgen på dom.
Men det är inget allvarligt med Lars, jag är inte på väg att bli kär, det är bara den killfria lovdesperationen som kan få en att tro nåt sånt.