kan inte vara helt tyst nu

17 mars

Dagssoundtrack: Same spell on everyone / the Bear Quartet

Hade bio, Priest, den var bra. Men alla killar hade ju bögfobi. Sen blev det knappt nån psykologi. Inget teckenspråk heller pga brandövning. På retoriken var vi bara 4 pers. Pluggade spanska hela kvällen.

Vi var bara 4 pers på retoriken idag, för resten var på bio. Satt och babblade om mäns och kvinnors sätt att tala. På slutet kom två pluggon som orkat sig upp till skolan efter bion trots att alla andra struntat i det. En av de två var Paul, och det var jag ju inte beredd på, så LITE nervigt var det nog trots allt. Satt där och tänkte att NÅGOT måste jag säga, jag kan inte vara helt tyst nu när han är här, måste visa mig normal. Men att komma på nån kommentar var lite hårt. Fick i alla fall in ett par "ja", och nånting om att det var historian och kyrkan de skyllde på i det där tv-programmet vi sett. Så jag får väl ge mig själv ett G, de andra sa inte så mycket de heller. Paul sa bara nåt om hur hans mamma babblade. Jag skötte mig okej, men varför bryr jag mig överhuvudtaget? Varför ägna hjärna åt att försöka komma på nåt att säga bara för att den där inte ska tro att jag är världens tystaste? Som om han skulle bry sig.
Egentligen är det kanske ganska naturligt att jag håller på så här och tänker stenhårt på hur jag är när Paul är i närheten. Det är ju inte att jag är kär och fortfarande drömmer. Det är det att jag ser hellre att han inte är kär i en helt okej tjej, än att han inte är kär i nån tyst konstig tönt. Jag vill visa vem jag är, bara. Men hur som helst har han en uppfattning om mig som nog inte kommer att ändras. Och jag antar att uppfattningen inte är alltför hemsk. Fattas kanske lite humor bara. Men jag ska skita i Paul. Försöka se mig om. Efter vad? Det finns ingen.