Hångelprocentuträknande

11 mars

Fick lite panik när jag tänkte på vad mycket fester jag varit på i år och vad lite killar jag träffat - jag borde ju verkligen haft chansen, och snart är väl festerna slut? Men statistik är kul.

Av de hemmafester jag varit på i år har jag hånglat på 40%. Av de fester Kristian inte varit med på uppgår siffran till 100%. Det ser väl ändå rätt så bra ut? Det är ju inte så konstigt att jag inte hånglar på de fester mitt ex är (beror mest på att har så pass kul med honom att jag skiter i att fokusera på nån annan). Men det är nåt som är bra med att hångla av sig och få avsmak, man inser att så kul är det ändå inte, och desperationen försvinner. Eller så är det för att jag är på nåt sorts vis småförälskad, för det är jag väl. Kommer på ibland att det är mycket skumt och knäppt. Jag går och tänker på nån grabbig nörd från min gamla hemstad, som inte ens är snygg.

Är jag sann? Tänk ifall mina kollektivkompisar smyger in på mitt rum varje dag och läser min dagbok, man kan ju tro att jag är 15 år. Hångelprocentuträknande... Eh?

För övrigt - en bra dag. I morse kände jag, när jag var på lektionen och insåg att Ruts fest inte heller blir läskig och att jag kommer att känna massa folk där med, då kände jag igen så tydligt, jag har kommit in nu. Och när Märit sa "jag vill också bo i Bergsjön, ni har ju jämt fester där!"
Jag är verkligen så outanför nu. Jag är i banden, i kollektivet, i huset, i klassen, i festgängen. Och jag anstränger mig inte ett skit för att hålla mig kvar, när jag nu väl är här. Nu när jag skulle orka... Hur pallade jag förut?

Nyss kom Kristian in en sväng. Söta Kristian. Trots allt kommer jag nog alltid tycka att han rent utseende- och utstrålningsmässigt klår alla andra.