En natt nästan helt utan sömn

29 november

Oj, lägga sig klockan elva? Rätt skönt dock. Jobbade i natt, och dessförinnan en natt nästan helt utan sömn. Det var en okej fest hemma hos Janes kompis, sen vid två skulle vi knäppt nog in till stan. Där blev det väl mest kaos. Kom ingenstans i Nef-kön, sen skulle folk pissa och hålla på, och gå åt olika håll och vänta på folk... Till slut var det jag, Rut, Kalle och ett par till som hamnade på Dubliners. Ingen höjdare kanske... Rut pratade med en snigel, Kalle surade, jag var en hyfsat nöjd iakttagare bara. Morgonvagn hem. Jag var bra seg och berusad, men höll mig ju bra i skinnet. Lutade mig bara en liten stund mot Kalle precis när vi skulle kravla oss av vagnen. Sen käkade vi hemma, och så skrattade jag och Rut halvt ihjäl oss av att min mamma ringt min mobil (kul), och pratade relationer. Sen var klockan sju, och ett par timmar senare vanliga visan med bakistoabesök som stör sömnen... Men igår blev ändå okej. Bakispizza, och sen jobb precis när jag kvicknat till.

I morse när jag gick hem utefter ån var jag helt känsloöversköljd utan motivering. Men det var väl nån hallucination igen tänkte jag, och så är det ju. Det känns aldrig så när jag väl är i närheten av honom. Jag vill träffa nån. Måste träffa nån. Så segt, det här. Både förnuft och drömvärld vet ännu mer än förut att det aldrig skulle kunna bli nåt, men när kommer den verkliga välbehövliga distansen?