"Vore det inte bättre om alla släppte på det då?"

12 december

Har haft häng, dräggdruckit det lilla som fanns kvar av alkoholen från festen, och kall glögg. Klockan är snart halvsex på morgonen. Men det blev en sjysst kväll. Tidigare idag var det rep och Vänner-maraton.

Jag har nog lite gått in i att släppa stoltheten och självömka i stället, känna mig typ olyckligt kär eller nåt. Har gått så hårt på att jag tänkt "alla har säkert märkt att jag stöter på honom, och han i högsta grad, och tycker synd om mig och att jag är pinsam". Men det är ju inte så. Det fattade jag ännu mer ikväll också när vi satt och relationssnackade. Han pratade om att det var lite jobbigt att bli påraggad av fel personer på festen ( men det var inte mig han menade). Senare satt vi inne, jag och Kalle under samma filt, lutandes mot varann i soffan, när Rut snackade om att jag verkade så opatetisk. Hallå, jag??? Kanske är det faktiskt så att jag försöker hålla uppe väldigt mycket (utom i dagböckerna) och skulle kunna släppa efter. Men i detta fallet inte. Och det här kunde jag ju inte säga nu, jag sa nåt i stället om hur jag brukar ta känslor för oriktiga, inbillning, hallucinationer, nåt som är kul att tänka på bara. Kalle mm-ade igenkännande.
"Vore det inte bättre om alla bara släppte på det då, lät sig känna och satsade" sa Rut.
"Nämen det skulle inte funka... jag skulle bli helt hopplös..." sa Kalle. Och där sitter alltså jag med hans ben mot mina, och TROR att vi nog båda har en känsla av vad vi menar. Men jag vet ju inte. Men... äsch.

Det är väl så att han också känner nåt. Och precis som mig vill han inte ta det på allvar. Och kanske är hans förnuftsspärrar lite starkare än mina. Och det kommer aldrig nånsin att bli nåt. Men kär är jag nog. Jag ska försöka lägga ner antipatetiskförsöken när jag skriver dagbok åtminstone.