Jag hänger ju alltid kvar sist uppe

2 december

Det här var nog en rätt tråkig dag egentligen, kände att jag segade till mig så enormt. Kom ut på en promenadrunda med Kalle i alla fall. Sen hjälpte jag väl mest Rut att bakishänga, innan jag kom iväg att handla och laga käk. For till Mia och bakade lussekatter sen, och det var trevligt, men jag blir lite tyst och tråkig i det gänget. Gott var det i alla fall.

Nu har jag lagt mig tidigt. Eller ganska i alla fall. Och nu har jag kommit på en grej. Bara tramsbabbel nu, men det här är ju en tramsdagbok. Jaja, jag har kommit på att jag har gått och känt en lite onödig underlägesrädsla på ett plan, kvällarna. Varje gång jag lagt mig och känt skit, nu är det nog jag som är på här, för att jag velat hänga kvar när han velat lägga sig. Men det är ju alltid så, jag hänger ju alltid kvar sist uppe oavsett vem som gör mig sällskap. Jag vill ju inte lägga mig. Att han som sitter och somnar i soffan vill lägga sig före mig har ju inte ett skit att göra med vem av oss som är mest umgängessugen. Att jag inte tänkt på det innan...

Får medge att det bara var ett skov igen när jag trodde att saker lagt sig till sist. Men jag har återfått lite kontrollkänsla. Känns som att jag tagit mig upp på fastlandet en bra bit, för att tala töntigt bildspråk. Men det är ju en riskfråga det alltid handlar om. Den allra livsfarligaste extremen är att vara person A i en situation där person B är tvärsäker på att A är kär, men själv ointresserad och avvisande. Så långt finns det ingen fara för att nåt skulle gå. Det bara rör sig lite åt ena eller andra hållet, och jag vet inte om jag är A eller B för jag är varken kär eller säker på nåt, men det är just när jag börjar misstänka en glidning åt den där farliga kanten som det blir panik och inte roligt längre. Men jag tror vi är rätt bra på att hålla oss i en lite undrande mitt, ofarligt men småkul.
Vilka analystag.