I alla fall så ringde Björn

8 juli

Åh vilken seg dag! Och till viss del beror detta på att jag är tillräckligt fånig att hänga upp en dag på att fundera på om nån ska ringa eller om jag själv ska det, nån obetydlig människa som man kommer att träffa vid lagom pinsamt tillfälle, prata lättare med efter några öl, men sen inte ha mer kontakt med än ett par artiga internetrader ibland. Har insett att det nog inte är nåt att va nervös över.

Hur som helst - satt ute och läste, kvalmigt och jobbigt trots lite moln och mycket blåst. Sen vet jag inte vad jag gjort - slängt iväg ett par mail, spelat in blandband, icq:at. Thomas tillbaka, trevligt. Men jag är sådär alltför tänkande såklart. "Verkar jag för intresserad nu? Får han för sig nåt?". Hallå, jag GILLAR att snacka med honom och det ska jag inte behöva dölja för att bespara honom förhoppningar. Det vore ju sjukt.

I alla fall så ringde Björn. Han lät snäll. Det flöt på bra tills det blev tvärstopp och blev pinsamt. Då bestämde vi att ses på onsdag. Och Kellys föreslog jag då fast jag inte tänkt det, för det är ju Thomas ställe. Så det känns skumt att gå dit med en annan kille. Tänk om han mot förmodan skulle gå dit samma kväll. Men jag tror inte det, han jobbar ju. Och jag är väl bara fjantig som vanligt.

Är nöjd nu i alla fall. Ska bli intressant att ta de där ölen förutom att jag vet hur jättemycket den killen vill ha en tjej och alltså kan bli besviken om han tycker att jag är ful. Själv har jag nog nackdelen att jag är riktigt sugen på att bli kär i nån just nu oavsett vad denne någon tycker om mig. Bara känslan, nån att tänka på, tråna, få maghugg av. Saknar det.