Ibland tänker jag på möjligheten att det är jag som är korkad

27 januari

Idag gick jag upp hyfsat, och tog en tramsig promenad med Kalle. Hällde ut lite gegga, men den hade blivit för tjock så det var inte så kul, men vi såg i alla fall roliga istappar. Sen grejade jag väl med datorn, plockade på rummet, spelade synt och gitarr, fram till matlaget. Korvstroganoff. ingen höjdare kanske, men trevligt. Ikväll såg vi American pie och kulturprogram.

Jag är dödligt frustrerad. Känner mig som i nån konstig fälla. Jag kan inte sluta känna saker så länge det är så här att såväl logik som intuition säger mig att han också känner nåt, så länge vi fortsätter bete oss så här mot varann. Det borde vara en sjysst känsla men den låser kvar en i kännandet, och när så frustrationen över vetskapen att det inte kan bli nåt sätter in, blir det skit. Men hade det varit meningen att vi skulle snacka om det här, då hade det ju hänt redan.

Fast ibland tänker jag på möjligheten att det är jag som är korkad, och typ som i filmen jag och Rut såg häromkvällen, Ett par som strulade och var jättekära, så när det kom till kritan gjorde de slut, för han tyckte hon såg ut att vilja det, och då sa han att de inte borde träffas mer (fast han inte alls tänkt säga så), och hon tänkte att han har ju rätt (fast hon inte alls tänkt så innan). Sådär är det väl ofta. Stolthetsprylen. Och stolthet vet jag ju att jag och Kalle har så det räcker och blir över. Tänk om han känner som mig, tror samma om mig som jag om honom. Vad är det jag går på när jag tänker att jag är den som sänder mest signaler? Alla gånger han lagt sig före mig, nån promenad han avböjt, en stel hejdåkram, ett litet enstaka samtalstillfälle som jag försökt styra i en onappad riktning. Det är inga bärande bevis. Men ändå, han måste väl fatta att jag vill? Och han skulle ha gjort nåt åt det om han velat.