Om det inte blir nåt på vägen hem nu

17 december

Hyfsat känsloladdad kväll antar jag. Just nu känns det kanske inget vidare, men...

Spelningen gick bra. Sen var det karaokefest. Jag fick svårhanterbar respons. Fiona grät och snackade länge med mig om hur underbara låtar jag gör... Hon var full visserligen, men menade ju vad hon sa. Lexi sa ungefär lika fylleuppriktigt att hon var kär i mig. Första gången jag får sån kraftig respons "Du får mig att gå sönder lite...". Känns väldigt starkt.

Sen har ju jag och Kalle suttit och tightat oss hela kvällen. Jag tänkte att "om det inte blir så att vi gör nåt eller säger nåt på vägen hem nu så kommer det aldrig att hända". Och så är det nog. Skogspromenaden i månskenet blev extremneutral. Soffsamtalet lyckades jag leda lite in på nåt spår. Vi pratade om Ruts killbesattheter. Jag sa "Vore kanske skönt ändå att bara kunna släppa loss som hon gör... Inte ha en massa tillbakahållning, tänka förnuftigt på vad man får känna eller inte". Han sa att han är väldigt mycket så, att han tänker. Sen vet jag inte vad vi sa, men det blev väl tyst ett bra tag också, och LITE nära var jag nog där, men ögonblicket försvann.

Jag tror inte han vill. Han vill dock förbannat mycket att jag ska vilja ha honom, och det är det jag känner.

Usch. Less.