Råmaterialversionen säger ju att jag är kär

28 januari

Jag blir ju ändå lite rädd för mig själv när jag ser att jag skriver i dagboken "Han måste väl fatta att JAG vill? Eh, när blev det en självklarhet ens för mig själv att jag vill att det ska bli nåt med Kalle? Har jag inte hållt på och analyserat fram motsatsen, att jag är nöjd så här, att allt annat vore galet. Men framför allt är det ju så att det vore livsfarligt att på allvar låta sig vilja något. Det är bekvämare att hitta på analyser om hur det ligger till med mina känslor än att bara läsa dem rakt av. Den oarbetade råmaterialversionen säger ju att jag är kär, att jag vill vara med honom hela tiden, att jag skulle döda för att komma närmre, att jag vill somna och vakna i samma säng som honom, och ha tillåtelse att ta på honom hur mycket som helst, att jag hoppas att det här får ett annat slut än sandutrinning, att förr eller senare går det så överstyr att nåt faktiskt händer.

Den finare tolkningen av ovanstående: Äsch, jag har lite tråkigt på kärleksfronten och får för mig nån skit, men det fattar jag ju att jag aldrig skulle bli kär i honom på riktigt.

Nu kommer det här att fucka upp filmfestivalen också. Jag kommer att bli less om han inte vill gå med mig, och dödsless på mig själv över det.