Att det är honom okoncentrationen beror på

26 januari

Ligger här och lyssnar på Emils Kristoffer Åström-skiva, och är förundrad över hur konstigt jag känner. Hur kan jag va så här förälskad? Tror jag ens på det själv, är jag bara förälskad i känslan, eller i honom? Men det har varit rätt kul idag med, jag har varit på skönt lätt flummigt humör. Det är sjukt på nåt vis, jag kan sitta där och tala om för honom att jag känner mig alldeles okoncentrerad, att det sen är honom okoncentrationen beror på behöver jag ju inte nämna.

Det går lätt att snacka med honom. Ganska i alla fall, känns bättre än förut, då jag inte hade det här i mig. Det kan ju vara att jag bjuder till allt jag kan som gör det förstås. Men det känns lugnt. Jag är bara helt okej kompistrevlig utan att va nervös, sen går jag på ryskan och kan knappt sitta still där av övertändningen i mig. Lustigt. Jag skulle kunna säga till honom "Du, jag tror jag är kär eller nåt" och han skulle inte kunna genomskåda sanningen i det. Det är det som gör att detta känns lite overkligt och otrovärdigt, jag vet inte, nästan överdrivet patetiskt. Kan det vara så här, verkligen? Fast det måste ju vara verkligt det jag känner, varför skulle jag annars se det som största anledningen till att gå upp om morgnarna nuförtiden? Och varför skulle jag vara less över att han ska bort över helgen?

Det är verkligen tur att jag kan spänna av, det skulle kunna bli så otroligt jobbigt annars. Jag tänker på att han skulle kunna få för sig att flina och fråga "vad är det med dig, du är så trevlig nuförtiden". Jag skulle lugnt klara att hålla masken och säga "jag är väl lite vårglad eller nåt".

Hur kan jag vara så lugn med den här skiten i mig?