Oerfaren och löjlig

27 januari

Kanske lagt av sig lite. En del i alla fall. Imorse var första morgonen på några dagar som jag knappt tänkte ens. Sen trodde jag han åkt hem redan, fast han dök upp till lunchen och var här till tre. Och det var det vanliga, jag sittande för att försöka skriva, han bredvid som ett okoncentrationsgivande objekt. Det här är så knäppt.

Och det kommer att fortsätta ett tag till ju. Blir så less på mig själv, att jag ska bli glad bara för att han säger mitt namn. Det är en sån typisk jobbig grej, varför kan jag inte vara den vuxna människa jag egentligen är?

Kanske för att jag fortfarande ändå är barn på sätt och vis. Oerfaren och löjlig. Och underligt förälskad i en go kille. Det mest underliga är ju att det är nu, hade det varit första trevande veckorna hade det ju varit okej. Undrar vad han tror om det här att jag blivit pratsammare. Fast han kan ju inte tro nåt. Det vore väl normalt om jag bara tinat lite med tiden.

Jag hoppas han tycker jag är okej.