Jag sitter bredvid och är kär

24 januari

Känns ändå konstigt, nästan jobbigt konstigt, jobbigt att jag blir så himla medveten om mig själv och tänker hela tiden. Men det måste ju vara jobbigt också, det är när det blir alltför jobbigt som man kanske inser att det är dags att lägga av med att känna saker.

Nu känns det så. Bara knepigt och overkligt, jag kan liksom inte själv fatta att jag verkligen är kär. Jag tror knappt på det. Men det lägger sig ju snart, så att jag hamnar i ett lugnt läge av sansat varmt intresse, och, det jobbigaste, lite svartsjuka. Det är verkligen jobbigast. Har väl med mindervärdeskomplex att göra antar jag, att det blir sådär "Men titta på MIG nu, skoja med mig på samma sätt som med de andra".

Det känns sjukt, där sitter han och säger "vad kul för dig, det skulle jag också vilja göra" när Emma säger att Ullis hånglat hela helgen. Jag sitter bredvid och är kär, och det är bara jag som vet det. Jag kan verkligen inte tala om det för nån, jag skulle ju inte kunna hålla masken. Det är så himla nära, att gilla nån man bor ett par meter ifrån, som man ser varenda dag, varenda måltid, ja vi har till och med datorerna bredvid varann, även om vi inte alltid är där samtidigt. Det går ju inte att gilla honom, jag kan ju inte göra det, det kommer att lägga sig, för situationen är galen.

Fast som det är nu fattar jag inte hur han kunnat vara så näst intill obemärkt i så lång tid, den här söta personen. Fast jag har väl alltid tyckt att han varit trevlig och kul och så, i och för sig. Men det här som får mig att inte kunna sluta le när han kör igång med sitt snack, bara han gör en min, eller vad som helst... Det är bara typisk förälskelse antar jag, men NU??

Det är så annorlunda nu, jag vet inte om jag vill vara i min ålder. Det var så skönt när man gick från objekt till objekt att förälska sig i utan att bry sig så mycket när inget egentligen hände. Senaste tiden har jag bara gått och tittat mig omkring lite, tänkt på vilka jag skulle kunna våga bli intresserad av. För man lägger ju band på sig, man kan ju inte bli kär.
Eftersom jag tydligen låtit mig falla lite nu antar jag att jag inte sett det som helt meningslöst och hopplöst. Och så är det väl. jag intalar mig att det är klart att det inte kan bli nåt, men så länge jag känner så här, tyder det ju på nåt slags hopp. Kanske att han inte tycker jag är så torr som jag tror att han tycker. Det är väl det jag hoppas, eftersom han hela tiden fortsätter vara trevlig, prata med mig och så. Varför har jag så uselt självförtroende?

Det är ju ett mysterium hur inre explosioner kan vara så osynliga utifrån. Att jag kan hålla styr på mig och vara så förbannat neutral. Men jag är ju helt patetisk som jag är ni, som tycker om hela rubbet, tycker mycket om det till och med, sådär så jag blir knäpp av att tänka på det, jag är helt överpatetisk, fast det är kanske inte helt konstigt. Hormoner eller vårkänslor eller nåt.