Längre kan man ju inte gå

25 januari

Nu inser jag hur fruktansvärt hopplöst meningslöst det verkligen är.
Även OM han skulle kunna tycka om mig, så skulle det aldrig hända nåt. För hur skulle jag kunna visa nånting egentligen? Jag kan inte mer än vara precis som vanligt, kanske lite mer intresserad och leende än jag brukar. Det är så det kommer att fortsätta, längre kan man ju inte gå, i denna situation där man varit klasskompisar och grannar i ett halvår. Det måste fortsätta som förr för att inte bli helt fruktansvärt pinsamt.

Det enda som skulle kunna rubba det vore väl nåt som hade med alkohol att göra, det vågar jag knappt tänka på, jag vet faktiskt inte exakt hur jag agerar när jag tappat kontrollen en aning. Jag tror inte att jag skulle göra bort mig, det brukar jag ju aldrig, men jag vet hur kär jag kan bli när jag dricker, visst SKULLE jag kunna börja stöta på honom eller nåt. Vad enormt pinsamt. Eller, det troligaste, tala om det för alla andra. Det skulle också bli jobbigt. Nej, jag får nog vara nykter tills detta går över. För det gör det ju, om jag bara ställer in mig på det, fast det behöver bli riktigt jobbigt först, just nu har jag fortfarande småroligt.

Eller så våga, och slippa gräma sig över ett "inte" sen. Det alternativet finns alltid. Men det är nog oförnuftigt. Hur oerhört jobbigt skulle det inte kunna bli sen vid alla matbord, textsamtal, tv-tittande. Jag måste ju tänka lite.
Dessutom är tanken så främmande, att jag skulle kunna göra/säga nåt, jag fattar inte hur sånt där går till. Jag kan ju säga snälla saker och så, vara intresserad, le, skratta honom i ögonen... men det är ju ingenting med det! Det är ju inget som betyder nåt, i alla fall inget som han kan veta att det betyder nåt.

Jag är nog bara så fruktansvärt dålig och orutinerad på det här med killar.