Även om jag inte vill vara nån annan

8 september

Det går att va tre i en tvåa, faktiskt. Vi har det härligt rörigt och trevligt. Jag gillar både Carin och Tessa. Som vanligt går det energi åt till att undra vad de egentligen tycker om mig. Jag känner mig så stel och trist ibland. Men vi är ju olika bara, det är ju inte mig det är fel på. Och det är väl nåt bra med att vara udda? Det finns väl kvalitéer i det? Även om de kanske inte märks förrän man hamnar med folk som också är annorlunda på samma sätt, t.ex. på en folkhögskola. Eller i ett kompisgäng där man hittar en till, kan ropa "oj du är som jag", och bli uppskattad och förstådd.

Även om jag inte vill vara nån annan än mig själv kan det kännas jobbigt att vara den som tycker om konstig musik, konstig mat och konstiga tv-program, den som aldrig sminkar sig, den som gillar promenader och att gå ensam på stan, den som är oskuld, den som läser konstigt universitetsämne, den som inte gillar att gå ut och dansa. Jag är en minoritet. Men jag är glad över det, också. Mest.