Litet svart sto med snälla ögon

24 september

Jag åkte ut till Härryda för att provrida en medryttarhäst. Ett litet svart sto med snälla ögon. Stallet låg mycket fint, på ridavstånd från islandsstall med paddock, dock med bara en lite welsh som sällskap. Jag var ganska spänd, och det var första gången på ett år som hästen skulle få nån annan än sin ägare på ryggen. Det kändes att hon spände sig lite, men snart var hon lugn och fin att rida, en häst att lita på. Mycket mjuk i munnen, vaken, men inte jättevillig. I paddocken blev det ju lite jobbigt att känna sig iakttagen. Askas trav var lätt och fin, mjuk att sitta ner i. Tölten svårare, rollande, och krävde bestämdhet utan för hög hand. Galoppen var allra svårast. Då stressade hon upp sig, vi kom inte överens. På hemvägen var hon go, inte ett dugg stressig. Känns ungefär som att rida Staka när hon är på sitt lugnaste samarbetsvilligaste humör.

Jag tyckte om Aska, fick en bra känsla, fast jag inte kan säga nån riktig skillnad mellan Askagrejen och Thengillgrejen. Men det är nog det att jag känner mig mindre låst här också. Thengills ägare skulle ha blivit besviken om jag ridit Thengill ett tag och inte velat fortsätta. Med Aska blir det mera en prövotid, Anna-Stina vill nog inte ens låta mig fortsätta ifall det inte känns riktigt bra mellan mig och hästen. Och hon är inte stressad att skaffa långvarig medryttare eftersom hon klarat sig utan hela tiden.

Jag for hem, åt spaghetti och den där förbannade jordnötssmörsåsen som fortfarande finns kvar. Såg på tv, diskade, sen kom Carin hem och vi satt och var godisdesperata. Inte hade Tessa nåt vi kunde sno heller. Gjorde chokladkladd till sist. Och lyssnade på Carins hårda barndomshistoria. Är nog dags att sova nu, trots hästhoppning på OS.