Om jag inte vore jag, vad hemskt det vore

17 september

Jag åkte på bokmässan idag. Själv förstås, de andra här är ju från nån annan planet. Det nästan första jag gjorde var att råka på Anine, som åkt ner för en uppläsning och gå omkring. Vi gick ilag en stund, sen skildes vi åt, och jag försökte finkamma hela jättemässområdet. Köpte fyra pocketböcker och en bunt feministiska BANG-tidningar. Och svalt ihjäl mig utan att märka det, så att jag blev tvungen att käka strips.

Sen for jag hem, och jag och Carin gick och hämtade pizza. Jag betalade med en femtilapp men fick växel på en hundring kom jag på sen. Kul att äta pizza som kostar -5kr, speciellt när den är svingod. Vi såg på tv och så, Carin gick till sin mail/telefonhörna, jag läste i en tidning. "Vad läser du?" sa Tessa. "En feministtidning" sa jag, och fick inget svar, men kände väl blicken. Jag är verkligen konstig. Men vad bra att jag är jag.

Tänk om jag vore Tessa och aldrig skulle kunna njuta av en promenad, eller fikautflykt på cykel med kompisar? För att jag tyckte att såna saker var totalt meningslöst (ja hon har själv sagt det). Jag skulle behöva veta saker och alltid ha ett svar, jag skulle aldrig läsa böcker, jag skulle äta äckligt dyrt kött och gå på gym. Inte kunna gå in i en osorterad skivaffär utan att känna mig vilsen och uttråkad. Jag skulle inte kunna spela gitarr och skriva låtar, jag skulle inte strax få myskompisar i Kortedala.

Tänk om jag inte vore jag, vad hemskt det vore. Även om det säkert finns folk jag skulle vilja vara också. Nån som är som mig, fast med lite mer självkänsla och lätthet för sociala sammanhang och killraggning. Det vore perfekt. Önskar att jag kunde ha som mål att bli sån, men vågar inte, rädd att vakna besviken om tio år. Jag är ändå alltid jag.