Hon tycker bättre om mig än vad jag tänker

23 september

Tog det mycket lugnt till fyra. Carin bara sov, hon var bakis. Jag gick på promenad från Länsmansgården via motionsväg till ut på landet. Där var det ganska fint. Åkte en buss tillbaka, och in till stan, där jag skaffade en busstidtabell. Sen var jag jobbigt onödig, stod och väntade på tvåan, sen kom det en spårvagn som jag omedvetet klev på och satt och läste tills jag tittade upp och blev totalförvirrad över att inte känna igen mig. Var på väg till Bergsjön med sjuan. Fick kliva av och åka en ännu krångligare väg tillbaka, ganska less.

Mötte Carin utanför huset, hon var på väg till en pizza. Jag hakade förstås på. Vegetariana utan sparris och oliver är ju så god. Carin förvånar mig lite, hon tycker bättre om mig än vad jag tänker, irriterar sig på Tessa, och önskar att det var jag som skulle stanna längre. Vad ser hon för kvalitéer hos mig, tänker jag. Men kanske gillar hon mitt lugn, kanske har hon behov av någon som kan lyssna, kanske är jag med min aningen slackiga "det ordnar sig"-attityd en motpol till hennes krävande "bli något"-omgivning. Jag ska sluta upp med att bli förvånad när folk uppskattar mig. Jag funderar på att gå till en kurator som ska säga "Du är inte ett dugg socialt efterbliven, du har inga stora problem, allt kommer att gå bra". Så att jag blir övertygad.

Fast det krävs att en kille ska bli kär i mig också för att jag ska fatta att jag är okej, Då blir allt bra. Risken är väl att jag, när jag väl till sist fått till det med en kille, kommer få en livskris eftersom jag upptäcker att världen faktiskt inte blev helt problemfri i och med det, att mitt självförtroende inte förändrats, att allt bara känns lika tråkigt och vanligt som förut. Men nu är det en dröm, det här med pojkvän. Lika ouppnåeligt och overkligt som det en gång var att jag någonsin skulle få tag i en häst at rida när jag ville, lyckas lära mig spela gitarr, komma in på en bra folkhögskola, eller börja gilla att laga mat.