Nu är det bara vi tjejer kvar i huset

18 oktober

Umtata 22.15

Begravning. Vi satt först i bilen ett tag, sen var vi i tälten. En massa folk pratade, emellan var maffiga körsånger. Sen for vi till graven, där sjöng och dansade folk medan några män grävde, sångerna blev rätt livade och glada mot slutet. Sen fick vi käk i take-away-boxar. Kändes ju lite krystat, som att "ska man på begravning ska det ingå att få gratis mat".

Vi for runt lite med Yekile, jag och Christine. Sen drog han, så nu är det bara vi tjejer kvar i huset. Känns väl rätt avspänt och skönt, trots att vi lär bli rånmördade och sånt nu när vi ska klara oss själva på stan.

Jag lirade mycket gitarr, min xhosasång, plus en nyskriven låt om aids typ. Sen kom de andra hem, och vi hade svullkväll med språk/gitarr-skola, prat och extremt mycket skratt. Jag kommer nog inte att vilja lämna detta hus... Första gången det känns så avspänt att "bo i familj", men det är ju inte heller riktigt en familj.