Tre dagar ute i en by

23 oktober

Umtata 21.00

Har haft tre dagar ute i en by. Kändes helt underbart till att börja med - jättehärliga vänliga människor, massa goa djur, oerhört vackert, lugnt och skönt leverne, skitgod mat... Hade det helt bra. Christine hade dock problem med allergi eller nåt annat konstigt på ena ögat, så hon mådde inte så bra, åkte hem onsdagsmorgonen.

På tisdagen hann vi inte mycket mer än att käka, kolla på nåt kraftverk (hon babblade om tekniska saker så jag typ somnade) och sitta utanför huset och sjunga och spela lite med killen och tjejen (har inte fått kläm på deras namn).

På onsdagen var det stekhet sol, och vi gick iväg med några killar till en potatisodling. En väldigt trevlig promenad, vi insåg dock snart att det visst var en trippeldate. Min kille var dock den mest försynta, så jag hade väl inga större problem att avvisa honom genom att låtsas lite dum och ignorera. Vi kunde typ inte snacka med varann, han var för dålig på engelska. Jag hade nog lugnt kunnat tänka mig kela lite egentligen, men vågade inte, som tjej måste man ju markera från start för att inte skylla sig själv när det sen blir jobbigt. Störigt. En het solstingspromenad hemåt, och sen efter lite mat, sång och babbel gick vi bort till en affär och tillbaks. Det var inte bara att gå dit, medan vi gick sällade sig massor med folk till sällskapet, och vi mötte en massa folk som alla skulle hälsas på också, så det blev en långpromenad. Blev faktiskt lite less på att ALLA ville gifta sig med Rut eller Jane. Sen fick jag själv nåt erbjudande och då var det inte så kul längre, han var rätt envis. "Killen" från familjen vi bor hos kom och skulle hålla handen och sådär också, det var nog mest för att han ville tjata om pengar, men hur som helst kände jag igen hur jag närhetslängtar.

Sen blev det kväll, och vi åt och lyssnade musik, och de andra dansade, och jag lade mig och hade självföraktande tankar som det blir när man är med lättomtyckta, pratglada, trevliga, snygga, avspända Jane och Rut, och känner sig som blygast och stelast och kontaktsämst i världen. De snackar en massa xhosa nu också. Blä! Och man har ingen som kan peppa upp en heller utan går själv i sin bubbla och ser ner på sig själv, inser att alla ursäkter till varför man blir utanför i alla situationer är dåliga.

Idag var vi på nåt annat projekt hos dels en mysig odlargubbe, och så på nåt dagis. Sen for vi hem. Skönt faktiskt. Jag har i alla fall inte sett nån misär ännu, inte alls. De verkar leva ett härligt liv. Men det är tufft med aidsfällan.