Att se honom är så klent.

5 maj

Dagssoundtrack: Kennel district / Pavement

Vaknar ett. Äter, åker hem. Mellanlandning hos Kerstin i Bollnäs. Mycket grämande idag också. Fruktansvärt. För han var ju där, men...

Nej, jag visste ju inte ett skit om hur den där gymnasiefesten skulle bli, och hur jag skulle känna mig efteråt. Men att jag skulle känna så här efteråt hade jag aldrig i livet gissat, otänkbart.
Jag kvider inombords. Allt som påminner om honom får mig att vilja sprängas sönder. Orkar inte tänka på honom men gör det ändå. Vill inte se honom imorgon. Att se honom är så klent.
Varför kan jag inte vara glad för att den där festen blev helt lyckad och jättekul? Jag trodde ju att allt skulle bli skit, att jag skulle va en ensam efterhängsen tönt, att jag inte skulle våga dansa ett dugg.
Det blev inte så.
Jag trodde att OM det mot förmodan skulle bli kul, då skulle jag bli glad i en månad för det. Och om han var där eller inte skulle inte spela nån roll alls, trodde jag.
Jag hade fel. Han var där, och det spelade roll.

I min tanketidsmaskin förändrar jag världen, och njuter av det jag ser. Men sen inser jag att det inte är nån verklighet. I verkligheten är allt borta, förbi. Gone, gone, gone, gone, never gonna come...

"det får bli en annan gång", sa jag till Susanne, reste mig upp och gick. Vadå "en annan gång"? Det blir ingen annan gång. Det vet jag ju.

Just nu ser jag bara fram emot en sak. Att få åka till skolan imorn och tala om för folk hur jag hatar mig själv för det jag inte gjorde i fredags, hur jag grämer mig, hur jag hatar bussen som måste gå JUST DÅ.
Jag vet att det kommer att kännas lite bättre då.
Men just nu är det bara ett stort åskväder inuti mig.
Förbi. Borta. Kommer aldrig mer igen.