sen får han tycka vad han vill

11 maj

Dagssoundtrack: TV movies / Papas fritas

Åkte till Maria, var ute lite, skrev på datorn, cyklade hem. Lyssnade musik, spelade lite trummor... normal dag.

Nu är humöret lite sådär halvtrist. Tänk om man kunde få känna sig som i förrgår hela tiden. Sådär skönt flummig som jag var då.
För 3 månader sen hade jag en helt annan kille i skallen än vad jag har nu. Konstigt. Men det är klart, Paul är ju inte neutral. Jag hajar ju till litegrann, men när jag inte ser honom vet jag inte ens om att han finns. Men jag håller ett öga på honom, för att kolla om han håller ett öga på mig. Det händer ju. Ja, det är rätt konstigt. För det mesta går han bara förbi, ägnar mig inte ett ögonkast, så är det nästan alltid. Men nån gång ibland är det inte så. Det är det som gör mig nyfiken. Det är som om han ser just mig ibland. Jätteibland. Väldigt sällan. Men det händer. Som i torsdags när han satt i cafeterian och jag var på väg ut därifrån. Då råkade jag kolla åt höger, och han hade vänt huvet åt mitt håll, ja det såg faktiskt ut som att han följde mig lite med blicken. Men det var på ganska långt håll, så jag såg nog fel. Blev lite halvglad ändå av det.
Paul är i alla fall inte ett dugg söt längre hur det nu kommer sig. Att jag kunde tycka att han hade så fina ögon, var så översöt... fattar det inte riktigt. Men det är ju mycket man inte fattar.

Ja! Jag grejade det, haltande, men ändå... övar jag upp det där kan det bli bra. Men varför ska jag få så ont? Armarna blir bedövade efter bara en kvarts spelande. Men kul är det. Och jag gör små framsteg trots min totala talanglöshet. Och jag gillar smärtan, som träningsvärk efter en lyckad ridlektion.
Nu mår jag rätt okej faktiskt, just nu, trots den ruvande ångesten inför sommarlovet. Hur många veckor är det kvar?
Fyra bara.
Jag skulle aldrig kunna förändra mitt läga på fyra veckor. Så sommarlovet kommer att bli som det blir, det vill säga mycket ensamt, mycket tråkigt. Så jag vill inte ha nåt sommarlov.
Efter sommarlovet kommer niorna upp på skolan. Äckliga jävla stroppiga nior, jag tål dom bara inte. Och så lägger dom väl beslag på treorna då...
Jag kommer väl säkert inte va kär i Roddan längre då. Svårt att tänka sig, men jag vet ju hur jag kan ändra mig. Det är han som är rätt nu, så totalt enormt RÄTT. Men Paul var också totalt enormt rätt. Och före honom Martin. Det går inte att tänka sig nu att jag tänkte så då. Men det gjorde jag. Så jag hinner ändra mig igen. Men inte tror jag att det blir före sommarlovet i alla fall. Helt omöjligt. Jag måste få han att upptäcka hur jag kollar in honom. Men hur skulle det gå till? Det är i alla fall nåt slags mål nu. Jag vill att han ska upptäcka ett par ögon som ser honom, och sen får han tycka vad han vill. Då har han i alla fall sett mig.