Ifall jag inte hade måstat gå till bussen

4 april

Dagssoundtrack:

Illamående! Men jag drack ju inte en droppe. Va taskigt. Åker till farmor och farfar, trött. grämer mig nåt enormt, för han var där, men...

Jag var faktiskt berusad igår, utan att använda en droppe alkohol. Kände det redan i bilen på väg in till stan, det kändes bra, jag var inte så spänd.
Så kom jag till Johanna. Det kändes ganska okej i gänget, jag kände mig liksom välkommen.
Snackade ett bra tag med Susanne om "Roddan". Vi är visst lika varann, jag och Susanne, i vissa avseenden, egentligen är vi ju dödligt olika. Men samma syn på killar. Hon känner precis som jag, visst kan man va kär i någon man bara vet utseendet på, men då säger man "näe, han är bara ett span", för annars tycker folk man är dum. Men man ÄR kär. Hon är inte heller mycket för att ta kontakt, avståndsspan känns bättre.
I alla fall så är han min typ, säger Susanne. Sådär lite tyst, lugn, en kille som inte märks så värst. Och snäll. Och så har han ingen tjej.

De satte på musik, och började dansa. Men inte jag, Linda, Lars och nån till. Hade inte lust alls, usch, hemskt. Tur jag inte var ensam om det. Satt där i soffan, trummade lite på knäna, och visst kändes det ganska stelt då. Tyst var jag också. Det blev inget drickande, några hade druckit lite vin innan bara. Men ingen var väl påverkad. Och så for vi, klämde ihop oss alla tolv i en liten buss.
Gick in. Det var inte mycket folk där då, inga dansade. Vi satte oss vid nåt bord vid sidan av, hela gänget. Pratade med Linda. Hon var ganska likasinnad med mig, kunde inte dansa, tyckte hon, men visst skulle vi dansa, bestämde vi.
Det började komma in lite fler folk, jag kände igen ett par kompisar till honom. Skulle han komma nu då? Susanne hade trott det. Men jag visste inte om jag väldigt gärna ville det. Han kom i alla fall, i sin normala gröna tröja, och var lika söt som vanligt. Så jag fick ju vrida och vända på mig. Han var inte full, inte alls, men antagligen inte totalnykter, han verkade glad och sprallig.
Några ur mitt gäng gick iväg och dansade, vi andra satt kvar. En tjej satte sig bredvid oss. Och satte igång med att spy på golvet, länge och väl, höll fortfarande på när vi flydde ut, jag, Johanna och Linda. Illamående. Men nu var jag danssugen också, när jag sett hur de andra börjat köra igång. Det kliade lite. Fia kom, och så gick vi in och körde igång. Det var bara att pressa sig in nånstans i klungan och börja ha kul. För det var verkligen kul. Sprattlade omkring som jag ville, testade, lekte, och blev varm. Det kändes som om man skulle kunna hålla på hur länge som helst, det var så skönt.
Kollade efter honom då och då under tiden. Han dansade på ordentligt och glatt. Han såg inte mig. Men han umgicks i alla fall bara med sina killkompisar hela kvällen, det får man väl va glad för.
Vad skönt och härligt avspänd jag var! Strök svetten ur pannan, och fortsatte, fortsatte... Det blev ju en del vilopauser, sen upp igen. Men på goslåtarna satt vi ju.
När jag höll på och dansade för fullt blev det ett lugnt parti, och plötsligt trycker sig en kille intill mig. Jag blev ju rätt häpen, eh, vad gör jag nu? Men jag hängde med, höll om killen, och höll på att flina ihjäl mig när mina kompisar glodde och skrattade. Efter nån knapp minut släppte han mig och stod och mimade med inlevelse till nån kärlekstext. Jag kunde inte göra annat än stå och flina fånigt mot honom.
Jorå, snygg var han väl. Hade aldrig sett han förr, vad jag vet. Inget personligt i utseendet. Han plojade ju bara, det märktes, så jag tänkte ungefär att han väl valde mig för att jag dansade så fult eller så. Men det var lite kul ändå.
Tiden bara gick, faktiskt för fort. Och det var väldigt kul. Nu var jag mig själv, här levde alla på samma villkor, det var en så skön känsla.
Så jag var berusad av stämningen, dansen, musiken (normalt är den olidlig, denna eurotechno, men inte nu). Klockan blev ännu mer. Lars skulle åka med halvtvåbussen, så vi skulle gå ilag dit. Men inte riktigt än.
Så blev det såna där lugnisar igen, så att alla enpetingar rullade av dansgolvet. Och en oerhört förvånande tanke slog mig, oerhört förvånande därför att jag inte trott att jag ens skulle våga tänka nåt dylikt. Det var ju bara uteslutet. Fram till nu, när jag var så enormt avspänd och onervös, och kände att inte var det alls nån omöjlighet för mig att våga...
Men det blev inte av. Såg inte ens var han var först, men sen såg jag han i nåt hörn, så gick han och satte sig med sina kompisar. Det skulle vara enkelt nu att bara gå fram till honom där han satt och såg fundersam ut. Inte skulle det vara speciellt hårt, allt kändes så lätt nu. Jag hade tillräckligt med mod. Men det blev ju inte av...
Nästa låt blev en av samma sort. Han satt där han satt. Jag sa till Susanne halvt på skoj att jag väl borde bjuda upp han. Nog visste jag att hon i det närmaste skulle tvinga mig till det när jag nu sagt det. Men jag visste också att jag nog måste gå snart.
Närmare bestämt nu, fick jag veta av Lars.
Så ingenting blev av.
Och vad jag grämde mig för det, när jag nu hade mod och chans... Ifall jag inte hade måstat gå till bussen i det där läget, hur hade det blivit då? Hade Susanne sporrat mig tillräckligt, hade jag vågat göra det enkla?
Jag tror det. Jag tror faktiskt det. Och det är det som gör mig så förbannat desperat, och får mig att tänka svärord. Och ändå var det ännu värre på bussfärden hem igår, jag tänkte inte på nånting annat alls.
Jo, jag tror jag hade vågat. Och bara det hade varit väldigt häftigt, bara att våga hade skickat mig stora doser självförtroende, även om han sagt nej.
Och om han inte sagt nej...
Att dansa med han som jag gjorde med den där plötsliga killen förut, tätt ihop, varmt, mjukt. Jag står bara inte ut med att tänka på det. Jag blir knäckt av det plågsamma grämandet. Ändå gillar jag att jag tänkte tanken. Det är en liten seger det också. Att jag hade kunnat göra det. Men nästa gymnasiefest är inte förrän till hösten, och då kommer nog allt vara annorlunda.

Varför ska man aldrig få vara nöjd längre än en millisekund? Allt var ju som det skulle, jag var lugn, avspänd, en i gänget, och hade KUL. Jag trodde inte det skulle bli så, minns vad jag tex kände i tisdags när allt bara var skit och jag var bergsäker på att det skulle bli jättehemskt. Det blev inte jättehemskt. Det blev precis så kul som det skulle, men i och med det höjdes ju målen, så jag fick inte vara nöjd. Det är lönlöst att tänka nu, tänka och grunna på hur det hade kunnat vara om bussen gått 10 min senare.
Glödklot hade tumlat runt i mig, och jag hade bestämt mig, rest mig upp, men 10 kompisars förvånade flinande blickar på mig.
Så hade jag gått, ganska snabba steg, fram til honom. Och skrikit till honom, annars hade det inte hörts. hans kompisar hade flinat. och han hade antingen ruskat på huvet... eller rest på sig. Och jag hade kanske gått tillbaka, lite besviket, men ändå känt mig modig. Det hade inte varit något misslyckande, faktiskt. Alltså hade jag inget att förlora. Alltså ligger jag här och grämer ihjäl mig, och glömmer att jag var på en lyckad gymnasiefest igår kväll.

stopp
STOPP
STOPP!!
Lägg ner tankarna, tänk ingenting, ingenting, ingenting! För inget blir bättre av det, allt blir bara värre. Det är FÖRBI. Det ändrar ingenting att i tankarna gå tillbaka i tiden och förändra världen där, njuta av det ljuvliga som kunde ha varit, för det är FÖRBI. Jag måste lägga av nu.
Lägga ner.
Pressa undan allt.
Men det går inte.
Livet är hårt.