Alla dessa skitpojkvänner

Idag var jag och hälsade på Anna i hennes hus, och den lilla ursöta Freddie. Men vad skumt... Tänk att börja leva så redan. Men de verkar ju nöjda. Kände när jag höll Freddie i famnen att de är väldigt goa, bäbisar. Men ansvaret... näe. Jag skulle mycket hellre bli faster. Det hade varit perfekt.

Sen så var Maria och jag hemma hos mig och snackade, det blev rätt tungt. Den sjukliga svartsjukan - "förstör alla gamla kort där du sitter bredvid en kille", total kontroll på all kontakt, ingen tid för sig själv. Sen har han gjort värre saker. Han har aldrig slagit. Han säger att han aldrig skulle göra det. Men han har varit så arg ibland  att hon blivit rädd, och hon vågar inte käfta emot alltid, för man vet ju inte...
"Man vill liksom ha fler droppar för att bägaren ska rinna över, men ju fler droppar man får desto mer tolererar man", säger Maria insiktsfullt.
Men vad kan jag göra? Annat än att säga "du ska inte behöva ta det här" och "om du behöver snacka eller om det händer nåt så finns jag här".

Usch. Alla dessa skitpojkvänner. Hur många finns det som är bra egentligen? Brorsan skulle nog kunna vara bra. Thomas kan nog vara suverän för rätt tjej. Och jo, en del i huset, Hans, Filip, Per, de är nog bra... Klart det finns bra killar när man tänker mer. Men det känns som att de nästan måste vara utbildade. Minst ett år av feministumgänge.