Lyckades ta mig hem med stockar som kryckor

30 maj

Igår var ju Jane till akuten med sin arm... Idag var jag och gick nere vid Lärjeån, var mitt upp i engangerande tankar, trampade katastrofsnett, ramlade ihop och vred mig i plågor tills bedövningen kom, då lyckades jag ta mig hem med stockar som kryckor. Vilken klanthelg!

Annars har det varit väldigt slött här. Har sett på kass tv med de andra och det har varit trevligt. Men looparna går varma i huvet på mig, och den där funktionen som gör svåråtkomliga saker mer åtråvärda har satt igång med kraft. Jag vet ju att det bara är det som gör det. När tänkte jag senast på Håkan på det sättet innan i fredags? Har jag någonsin blivit sugen på att festhångla med honom förut? Kanske i och för sig, men ändå, jag hade lagt av med det där och skrattade åt hur jag tänkte förr. Men hela tiden tog jag nånstans för givet att skulle jag vilja så vore han en lätt match.

Nu har ju det fallit. Om inte Håkan varit dyngfull hade han aldrig hånglat med mig ens för en sekund. Och inte nu heller ville han ju fortsätta. Han är svårare än så. Sen om det beror på att han inte är attraherad av mig, eller att han har kollektivförnuft, eller att han bara är för pryd för hångel mitt i ett vardagsrum, det lär jag aldrig få veta. Poängen är bara att man vill åt sånt som är svårt. Varför det nu är så. Fast det går väl över det med.